På väg

I nästan tretton år var vi tillsammans du och jag. I fyra år var vi gifta. Vi hade många bra stunder och jag har älskat dig så det gjort ont. Men bara för att vi varit tillsammans i så många år så har vi inte haft det speciellt bra i så många år. Precis som alla andra går det upp och det går ner. Man mister tid tillsammans att göra roliga saker när vardagen ska fixas och barnet man älskar och gör allt för blir roligare att vara med. Och när ens hobby tar över och jag ser dig glad när du pratar om golf, så vill jag ju inte ta bort det från dig. Jag ville ju att du skulle vara glad och lycklig. Jag glömde bort VI. Om VI tagit tag i det i tid kanske det aldrig hade behövt sluta så här. Och säg inte att VI försökt för det har VI inte.

Du pratade om att det vi hade var en sjukdom som bara blev värre och värre. Att du tog medicin mot den sjukdomen bakom min rygg gör ondare i mig än att föda min älskade E.

Allt gör ont. Att titta på tv, såna program som vi såg tillsammans. Att lyssna på musik, så många låtar jag förknippar med dig. Att äta mat, det har vi gjort så många gånger tillsammans. Tillochmed att baka har gjort ont, för jag vet att du gillar att äta det jag bakar.

Och jag älskar att baka.
Så mycket att du tycker det tar lika lång tid som när du är på golfbanan. Skillnaden är att jag iallafall är hemma.

Du har redan gått vidare och tar din medicin med jämna mellan rum. Du förstår inte att den medicinen gör ont i mig. Du respekterar inte när jag säger att jag inte vill att du tar hem henne, din medicin. Du säger att du inte ska göra det, ändå var hon där ett par dagar efter att du sa det. Du ska inte presentera henne för Erik än, ändå gjorde du det idag. Dagen du lämnade mig sa jag "Bli inte kär i henne". Du sa "Det är ju dig jag vill bli kär i".
Sen åkte du till henne.

En dag kanske du förstår hur ont det gör i mig och hur lessen jag är. Och en dag kommer jag kanske att tacka dig för att du tog den medicinen så jag kom ifrån dig, dina elaka kommentarer och dina blickar som fick den lilla CiCCi att krypa ihop i ett hörn.

Jag har ändrat mig jag med och jag är lite glad att jag blivit starkare genom min viktnedgång, mitt nya jobb, mitt nya utseende. Hade du tagit det här steget när jag inte var så här stark så vet jag inte om jag hade kunnat säga att jag är på väg.

Sakta men säkert tar jag en dag i taget och ser en möjlighet att få ta mina egna beslut.
Du vill hjälpa mig med renovering av min nya bostad. Det är inte det att jag inte vill ha den ekonomiska hjälp jag kan få, men jag vill inte ha dina kommentarer om att jag gör fel färgval till sovrummet. Eller att det är onödigt att köpa den möbeln när jag kan ta nåt gammalt. Jag vill heller inte vänta på att du ska hjälpa till när jag vet hur svårt du haft det att få klart huset vi har bott i. När jag väl börjar min renovering så vill jag få den färdig. Jag vill ta mina egna beslut nu och jag vill klara det själv.

Helt själv är jag inte och kommer jag heller inte att vara. Jag har min älskade E, mitt allra käraste. Jag har min familj och mina tålmodiga vänner som lyssnar när jag gråter, när jag svär och när jag behöver det som mest. Det finns så mycket värme omkring mig så jag klara mig.

Men T jag vill att du ska veta att det fortfarande gör ont och att det fortfarande är svårt att äta och att sova. Det har bara gått tre veckor och det dröjer innan du slutar att göra mig arg. Jag tror inte på mycket av det du säger just nu, jag vill tro dig när du säger att du också tycker att det jobbigt. Men jag vet inte ens om jag kan lita på det. Om en vecka kanske, en månad, ett halv år, eller aldrig igen.