Lite mindre än tre månader kvar

Idag var det enligt E dags att titta på lite tecknad film och då valde han Musses jul. Ni vet den där när Musse hugger gran och får med sig Piff och Puff hem. Nästan så jag kunde känna doften av gran, knäck, lussebullar och Liljeholmens ljus.

"Du är under min fot, det är helt galet"

Igår firade jag världens bästa Sabina. Egentligen fyller hon år i juni, men det jag gav henne då var ett kort med en överraskningsdag. En sån där dag då man blir bortskämd, ordentligt bortskämd. Hela sommaren har gått och vi har liksom inte fått till en date. Jag vill ju inte egentligen lämna bort E när han äntligen är hos mig, men mamma har önskat att få låna honom nångång och då fick det bli så den här lördagen.

Planeringen satte igång för en månad sen. Sabina hade två önskningar och det var följande: "Jag älskar choklad och skulle gärna gå på chokladprovning och nån gång skulle jag vilja prova fotvård, men jag är så galet kittlig så jag vet inte om jag törs. Kanske jag sparkar till den stackarn."

Detta var vad hon fick:

Vi började dagen med lite lunch och chokladprovning. Räkor, bröd, tillbehör och champagne. Hade köpt lite praliner som vi musade på och dom var himelska. Tog det lugnt på min balkong och njöt av att bara ta det just lugnt. Tanken var först att vi skulle ha picknick, men eftersom S legat sjuk i två veckor ville jag inte att hon skulle bli dålig igen nu när hon äntligen ska börja jobba. Så, så lite anträgning som möjligt stog alltså på schemat.



Sen blev det en liten lugn promenix till en tjej som jag bokat fotvård hos. Hon var super proffsig och S sparkade inte till henne en enda gång. S tyckte till och med att det var ganska behagligt. (därav den underliga överskriften)




Hemma igen gjorde vi oss iordning och satte på oss lite finare kläder och piffade till oss. S hade inte lyckats klura ut en enda av alla saker jag planerat och inte heller vad nästa överraskning skulle bestå av. Efter att vi fått i oss lite middag och god dryck ringde det på dörren och in kom några av S bästa vänner. Jag önskar så att jag haft en filmkamera för Sabinas min var fantastisk.

Jag hade förberett lite lekar också. När S ordnar sina fantastiska tjejmiddagar blir det alltid lite lek. Alltid introtävlingar och annat skoj. Självklart ville jag att S förengångsskull skulle få vara med och leka. Så det blev introtävlingar, textremsor och gissa kändisen. Skulle sjungit singstar var meningen, men sen var det bara så trevligt och mysigt och bara sitta och prata, skratta och dricka gott vin och andra drycker.

Det blev så lyckat som jag hade tänkt mig och S var så glad, nöjd och avkopplad. Precis vad hon behöver.

Är så trött på att prata

Vi har så rackarns mycket på jobbet just nu att jag börjar bli helt slut. Helt less. Det är bara för mycket och det tär på humöret. Idag satt jag (inte bara jag) konstant i telefon och tog emot samtal i nästan två timmar i streck utan rast. Då blev jag lite less på att prata. Inte alls bra. Men det ska bli bättre säger dom. Vi utökar och behöver mer personal och det är kul att det går bra för företaget. I tider som dessa får man vara glad och tacksam att man har ett jobb. Eller?

Men gu så nice det vore om det bara ramlade in ett par miljoner. Bara så där typ 42 miljoner eller nåt. Då skulle inte jag gå till jobbet imorgon då skulle jag bara baka och inreda och göra sånt som jag verkligen gillar och dessutom skulle jag bestämma mina tider själv. Jag skulle ta mig tid att umgås mer med E. Typ vara med i skolan och så. Å så skulle jag engagera mig i idrottsklubben. Kanske bli tränare i nåt utan att känna att jag inte har tid. Bara på skoj liksom Å så skulle jag hinna med å träna. Kanske varje dag t om. Å självklart skulle jag ut å resa. Å så skulle jag boka Eric Gadd en helg å ha en stor fest. Å kanske skulle jag skänka en slant till nåt bra, som Cancer forskningen så att dom kan utrota den där sjukdomen nångång.

Osv osv. Snälla fru Fortuna, nu är det väl ändå min tur....

Eller kanske jag också får ta mig en helikopter och råna nån...hm...

Nu blir det reklam, men sitt kvar, jag är strax tillbaka

Patrick Swayze

Godnatt och sov så gott Herr Swayze.

Bara ETT ord

Nu har jag fått den svårast utmaningen ever. Jag ska beskirva Sabinas blogg med ett ord och det är nästan omöjligt eftersom den är så bra, så varm, så rolig, så stark och...alldeles, alldeles underbar. Så jag väljer ordet UNDERBAR för Sabina är en sån UNDERBAR människa, trafiklärare, mamma, hustru, syster, dotter, faster och vän. Hennes blogg får med alla dessa UNDERBARa sidor hos henne.



Å ni som gärna vill göra samma sak med mig får såklart göra det.

Humörsvängningar

Jag är usel. Eller iaf inte speciellt bra på så värst mycket.

Igår efter att vi spelat kubb i ett par timmar och mött fem andra lag och bara vunnit en av dessa matcher kom jag på att jag inte ens är bra på kubb. Jag missade mer än vad jag träffade och det vart för mycket för det redan så usla självförtroendet. Herregud vad jag grät här hemma och tyckte synd om mig själv. Sen la jag på lite smink och gick tillbaka till festligheterna och log så gott jag kunde och intalade alla att det var "bara roligt att vara med och inte alls viktigt att få vinna fler matcher". Bull shit! Migrän vid åtta och deppig gick jag hem för att natta min E. Det är på tok för roligt att få vinna för att jag ska känna mig nöjd. Jag hade absolut varit nöjd om vi åtminstonde kunde komma till slutspelet. Inte bara det faktum att jag är usel på kubb som gjorde mig deppig. Det är nånting mer och jag vet inte vad.

Och nej det är inte bara Kubb jag är dålig på. Det är mer. Som att vara gift, att ta bra beslut, ta hand om mig själv, att förlora, att plugga, att vara avslappnad, att stava, att vara nöjd, att sjunga, att låta dammet lägga sig innan jag tar fram dammsugaren och på att spela kubb. Ja jisses, listen kan göras lång. Idag är ingen bra dag att skriva CV på.

Jag är otroligt glad att jag iaf klarar av att laga mat och baka hyffsat bra och att jag lyckats få en sån underbar son. Även om vi bråkar en del och har olika uppfattningar om vilka tider man ska i säng och sen upp ur sängen. Men han gör min dag värd att gå upp ur sängen och gör mitt liv lite lättare att leva.

Å så har jag ju kärlek. Å jag älskar den mannen. Min Caesar. Min älskade. Han är den mest omtänksamme och snällaste man jag träffat. Han är så otroligt bra på så mycket och jag saknar honom så enormt mycket nu när vi inte är tillsammans. Men snart är vi det igen...och snart kanske....jo snart blir det av att prova på det där vardagliga livet lite mer ofta...så är det.

Ja jag är inte på topp just nu. Men yrseln har inte varit lika stark idag och huvudvärken har inte behövt ett piller för att försvinna och jag känner mig lite mjukare i nacken. Nåt positivt. Kanske jag behövde få gråta några liter den här helgen för att få ur lite humörsvängningar ur kroppen. Vad tusan är det med mig? Är hösten redan här eller vad? Inte gravid iaf. Lovar!

Å det känns alltid lika skönt att få skriva av sig. Mina vänner är sönder tjatade av mitt humör och mina känslor så ibland är det nog skönt för dom att få slippa.

Nu ska jag se Nottinghill och se om det kan få mig på bättre humör.

Idag Kubb

Idag är det kubbmästerskap i det lilla samhället. Jag är med i lag JAC bestående av min far, min "svägerska" å så jag då. Jag har fixat röda t-shirts till laget, sponsrade av Caesars jobb Igepa group.



Och självklart till någon lite mindre suporter


Nu borde vi väl vinna...eller?

Eller?

Kanske inte riktigt än...men nu har jag en tid hos doktorn iaf.

Kan det redan vara klimateriet?

På banan igen

Nu mår jag bättre och jobbar igen. Var till chiropraktorn i måndags och det hjälpte. Var till jobbet igår och kände mig väl lite yr, trött och ont i huvudet. Men idag är det bättre. Känner mig inte yr iaf och jag känner mig sugen att vara aktiv igen. Äntligen är den här känslan av att vara småfull hela tiden över.

Sjuk, sjukare, sjukast

Jag har legat i soffan i nästan 24 timmar nu och ruttnar. Det är så tråkigt och det som är det tråkiga är att det är helg och jag är ensam. Vill ju inte att nån ska behöva bli smittad av den förkylningen jag fått och jag är ju ändå glad att inte E är här den helgen för det hade inte heller varit skoj för honom.

Caesar kan jag inte styra över. Vill han vara här och pyssla om mig så hindrar inte jag honom. Men nu när Caesar är på fotbollsmatch hade jag tänkt åka och shoppa med mor vilket är säkert ett år sen vi gjorde, eller mer. Det är ju helg och jag vill umgås och göra skojiga saker. Tycker att om man är sjuk en helg borde man få ta ut två dagar extra ledigt nån annan dag som kompensation.

Men nu ligger jag här med lite lite feber och känner mig aningen hängig och deppig.

Å tänk då om jag verkligen varit sjuk på riktigt. Hade jag klarat av det? Alla dessa människor som får en obotlig eller iaf väldig svår sjukdom som t ex cancer. Tänk att känna sig hängig och deppig mer ofta än jag gör. Jag har inte varit hemma pga mig själv en enda gång på mer än två år. Dom gånger jag stannat hemma från jobbet har det varit E som varit sjuk. Jag gick hem efter två timmar på jobbet igår och min ork är helt borta. Jag som orkar göra tio saker samtidigt annars. Tänk om man blir så sjuk att man inte orkar göra mer saker än att kanske ta sig till toan. Jag vet inte hur jag skulle klara det.

Att ligga i sängen och må dåligt eller att vara rullstolsbunden och vara i behov av andra 24 timmar om dygnet.
Fy fan. Värre än fängelsestraff.

Usch vilket djupt inlägg, men det här suger verkligen. Jag vill inte vara sjuk och jag hoppas vid gud att jag aldrig blir sjukare än högst magsjuka. Cancer, aids, MS och alla andra hemska och dödliga sjukdomar kan dra åt helvete.

Världens bästa Caesar

Jag har fått kuckelimuckmeducin

Nuvig

Ätnligen hrlg och äntligen tid att umgås med min kära. En lugn, mysig helg skulle vi ha med lite avbrott för fotboll på lördagen. Men.....

den här helgen kommer gå till historien som den absolut lugnaste ever. Inte alls speciellt mysig kan jag tro. Inte för min allra käraste Caesar iaf. Jag sitter här och har dukat upp en buffé av näsdukar, nässpray, vatten, halstabletter och vindruvor.

Å det är såååååå synd om mig.

Ett år

Idag är det ett års kalas i den lilla lägenheten i det lilla samhället ett par mil norr och Stockholm. Idag för ett år sen, ungefär vid den här tiden satt jag med tre vänner och hade tänt ljus och drack lite champagne för att fira. Fira att jag hittat nånstans att bo och fira att jag kommit tillbaka till det lilla samhället. Idag firades det med tvättstuga och föräldrarmöte.

Tänkte ni kunde få fira med mig genom att jag lägger ut receptet på världens godaste fudgekaka. (på begäran av Anette)

200 g Smör
3 dl Socker
2 Ägg
1 dl Kakao
4 tsk Vanillinscker
2 dl Vetemjöl
1 tsk Bakpulver

Glasyr:
2 dl Vispgrädde
2 dl Socker
2 msk ljus Sirap
100 g mörk Choklad
75 g Smör

Sätt ugnen på 175 grader.
Klä en långpanna, ca 35*20 cm med bakplåtspapper.
Smält smöret, tag kastrullen från värmen och blanda
i socker och ägg. Blanda de torra ingredienserna och
rör ned dom i smeten. Arbeta smeten slät. Bred ut
smeten jämt i långpannan och grädda kakan mitt i
ugnen i ca 10-15 minuter. Den ska vara lite kladdig,
men inte smetig.
Vänd kakan uppochned på smörpapper och drag försiktigt
av bakplåtspappret. Låt svalna.

Bryt chokladen i bitar och blanda all ingredienerna
utom smör till glasyren i en kastrull. Låt blandningen
koka i 10-15 minuter. (Gör ett kulprov för att se att
blandningen är i rätt konsistens) Tag av från värmen
och rör ned det kalla smöret.

Bred glasyren över kakan och ställ kallt för att stelna.
Skär kakan i rutor.

Voilà...nu är det bara å njuta av denna mumsiga kaka.
Varning: Kan innehålla spår av kolhydrater...

Så hipp hipp hurra för mig idag som klarat att leva i en lägenhet i ett år nu. Och tänk att jag t om trivs.