onsdag 9 juli 2008

Vill inte veta, ändå frågar jag

Egentligen vill jag inte veta, men ändå frågar jag.
"sover ni tillsammans nu eller sover du fortfarande på hennes soffa?" frågar jag den 30 juni när jag är hemma för att hämta ett par saker.
Vad hans svar än är så kan jag inte tro det han säger.
"Ja nu gör vi det, sen i torsdags"
Kan inte låta bli att fundera på hur länge det egentligen pågått. Fanns det något där redan i maj när jag fyllde år eller när han själv fyllde år och min familj helt ovetandes överöste han med presenter. Och när han skrev på vår blogg att han önskade mig en bra födelsedag, raring. Eller hände det redan i Belgien där dom träffades på golfresan med Ts storebror? En golfresa som jag proppsade på att han skulle åka med. Kan inte låta bli och fundera hur det varit om jag inte låtit honom göra det.

Den 10 juni spelade Sverige fotboll och vi tittade på tv tillsammans. I pausen gick han ut på en promenad och tog med mobilen. Det var inte jätte bra mellan oss, verkligen inte, men det var först då jag började misstänka att han faktiskt fallit för någon annan.
Morgonen efter den 11 juni gjorde jag något som man inte får göra, jag kollade hans mobil. Ville veta, men egentligen inte.
"Jag önskar du vore här och tittade på matchen tillsammans med mig" hade hon skrivit.
"Jag ringer dig i pausen, håll dig vaken, puss och kram"
svarade han.
Hur många sms har skickats och om man skriver puss och kram till en vän som man inte vill presentera för sin fru, hur långt har det då egentligen gått?
Vill ju inte veta egentligen, men kan inte sluta fundera.

Den 11 juni på kvällen frågade jag vad som hänt. Vi grät och kunde båda två säga att vi verkligen inte har det bra. Verkligen inte. Och det har nog inte varit speciellt bra under det senaste året.
"Jag kan inte leva utan dig och Erik" sa han och jag ville tro det. Men han hade bara en kompis kvar och det var hon. Den enda han kunde prata med och henne ville han absolut inte mista. Men han ville inte ta hem henne till mig och visa vem hon är.

Vi kramades mycket och pussades lite fram till 19 juni då han åkte iväg för att vara ifrån oss. Men kramarna var stela och pussarna kalla. Ett förslag från min sida för jag trodde verkligen att vi behövde sakna varann för att börja om på nytt. Var han lättade när jag föreslog det? Hade han redan planerat att åka till henne? Han säger att det inte var planerat, och egentligen vill jag väl inte veta, men jag kan inte sluta fundera.

"Hade det varit skillnad om det varit en kille?" Undra han.
"Inte om du är bög också, men troligen hade jag inte funderat det minsta" svara jag.
Det spelar egentligen ingen roll vem det är eller vad det är, det är träffarna i smyg och hemligheterna för mig som spelar roll. Hade hon verkligen varit en kompis hade jag fått träffa henne.

Vill få alla tankar ur mitt huvud, men det går inte. Hur länge har det verkligen pågått och vad har hänt och vad är sant? Han säger att han berättar allt nu och är ärlig, men jag tror honom inte.

10 kommentarer:

Sabina sa...

Men älskade vännen, jag blir lika ledsen varje gång jag tänker på hur T har behandlat dig.
Utan den minsta av respekt, faaan.

Jag finns här, dag som natt, vårt hus finns här alltid för dig & E.

Du vet vad jag tycker.

Älskar dig gumsan. P & K

CiCCi sa...

Sabina: Jag vet.

Vera sa...

Tänker på dig massor...vet inte hur jag ska sätta det på pränt bara. Är så ledsen för att det blivit så här, och samtidigt väldigt arg. Du hittar hoppet snart, det är jag helt övertygad om. Fortsätt att älta och fundera, tror att det är en bra terapi och gör som du gör, skriv om det. Snart finns där inget mer att fundera över, det har liksom bara landat. Du och E kommer att få det så bra tillsammans...en dag i taget. Kramar i massor!

CiCCi sa...

Hej Vera och välkommen hit till mig. Blir lika "glad" varje gång någon lägger in en kommentar här och visar omtanke. Det är verkligen skönt att få skriva av sig det man känner. Jag tror på det du skriver att snart finns inget att fundera på kvar. Tack och välkommen åter. Kramar tillbaka

Helén sa...

Hej gumman, visste inte att du gjort en ny blogg, men så råkade jag se det på Sabinas sida nu. En del av vad som hänt skrev du ju i ditt mail, men jag sitter ändå här och gråter när jag läser dina inlägg. Jag blir så ledsen, och jag förstår inte hur nån som är så underbart snäll och så snygg som du ska behöva behandlas så illa!

Jag blir dock glad av att läsa att du fått tag i en lägenhet, och att du ser fram emot att få inreda den på ditt alldeles egna sätt!

Säg bara till om du har tråkigt på semestern, vi är hemma för det mesta, och Dick har inte semester förrän i augusti, så jag och Liam är själva en hel del nu. Du är så välkommen! =) Bamsekramar till dig!

CiCCi sa...

Helén: Välkommen du också. Önskar jag hade nåt att bjuda på, men det får bli en annan gång. Känslorna går upp och ner hela tiden och jag känner mig halv utan E, men allt stöd och allt alla vänner och familjen gör får mig att gå vidare. Sakta men säkert. Och att lägenheten är fixad och att alla tror att jag kommer att klara detta får mig bara att bli starkare. Det är inte meningen att göra alla lessna, men jag förstår att det lätt blir så. KOmmer gärna förbi och hälsar på under semestern. Jag har ju ditt nummer så jag hör av mig. Kram

Sandra sa...

Usch... ledsamt att han behandlat dig så illa.. Fy!

*kramar om*

CiCCi sa...

Sandra: Ja ledsamt är det, men jag börjar ändå ana att jag kommer att må bättre utan honom.

Marie sa...

Hej Cicci!
Usch vad tråkigheter som hänt dig. Fick höra det på omvägar via svärmor..
Hoppas att du kunnat njuta lite av sommar och semester ändå.
Tänker på dig!
Kramen Marie

CiCCi sa...

Hej Marie: Jo då jag har kunnat njuta, men det är jobbigt. Riktigt as jobbigt. Hoppas du mår bra och att familjen mår bra. Ta hand om er för man vet aldrig när det slår en i ansiktet.