Sov gott

Efter en ganska tung dag med en massa känslor är det skönt att krypa ner i gästsängen hos mor å far. Känner mig trött och slut. Känns skönt att vara här å ladda batterierna.

Idag begravdes Eriks hockeytränare Peter. Bara 40 år. Cancerjäveln tog honom från sina två barn och fru. Sin familj. Och från sina killar. Kommer vara en stor tom plats i båset fr o m nu. 

Kände inte Peter personligen. Hade det inte varit för hockeyn hade vi nog aldrig träffats. Men det lilla jag lärde känna honom så vet jag att han var en kämpe, in i det sista. Det är så jävla orättvist! Fuck cancer! Dra åt helvete!

Så jag har gråtit idag. Massor. En jättefin begravning, fullsatt kyrka, fin sång och en massa kärlek och värme. Killarna tog på sig det vita spelarstället för att visa att dom håller ihop. Hedra coach. 

Så nu har jag ingen energi kvar. Så trött. Mina sista tankar idag går till Peters familj. 

Sov gott Peter. 

God natt 

Zombies, finns dom?

Ja en enligt mig finns dom. Ser dom dagligen. Tom blick, hasande i vissa fall lite bleka. Dom hasar sig fram på övergångsställen men en hand i fickan utan det minsta omtanke på dom som är runt omkring. Dom släpar sig fram i butiker med en vagn framför sig, ställer sen gärna ifrån sig vagnen i mittgången för å blockera hela gången. 

Men för egen del märker jag dom mest när dom åker kommunalt. Buss å tåg är det jag har mest erfarenhet av. Bussen kommer å dom ska kliva på. Å det går i slooooowmoooootion. Bara för att man kliver på bussen innebär inte det att man kommer i tid till t ex tåget. Busschauffören väntar oftast snällt tills zombien satt sig ner. Kliva av bussen likadant. Dom stannar gärna precis utanför dörren för att se sig om vart dom ska. (Det här beteendet har jag även sett när dom kliver av en rulltrappa) Å dom brer ut sig när dom lämnar tåget. Gärna i trappan från perongen till gatuplan så bakomvarande inte ska ha en chans å hinna med bussen. Oftast med en telefon i handen också som dom inte släpper blicken ifrån. 

Tur att den här sortens zombies inte är blodtörstiga å hungriga på hjärna oxå... Dom är bara jävligt självupptagna å väldigt irriterande.

Dags igen

Here we go again. Så, då fick ni det både på svenska å engelska.

Men nu är det verkligen dags igen. Tillbaka till Viktväktarna å bli kvitt hetsätning å bulimivarning. Måste för att må bättre. Svettig å ständigt trött. Ont i ryggen. Sen är det ju en bonus om jag slipper köpa nya kläder till mig själv. 

Å den här gången ska jag bannemig lyckas. 6 kg till mål ungefär. Kanske 8, men jag börjar med 6kg. Inte så mycket, jag vet. Men jag behöver hjälpen. 

Tappade det helt under sommaren. I våras nådde jag nästan målet. Bara ett kg ifrån, men jag gav upp lite. Tyckte liksom att det räckte. Hade ju nått målet att känna mig snygg till 40 årsdagen. Nästan helt framme. Men jag blev så frustrerad att jag för alltid behöver tänka på vad jag äter. Alltid!

Men så är det, bara å acceptera. 

Första skoldagen

Så kom den där dagen tillslut som han väntat på med blandade känslor. Dagen då min stora kille tog klivet till högstadiet. Fast han var så liten för inte alls så länge sen, eller...

Han börjar åk sju på sigtunaskolan humanistiska läroverket, sshl. Ställde honom i kö redan när han var 4 månader men trodde nog innerst inne att han inte skulle gå där. Och han vill egentligen inte. Känner ju ingen, ingen från klassen börjar där, långa resor osv. Men nu har han gjort sin första dag och det verkar som det var ok. Redan fått några nya vänner. 

Jag är iaf glad att han börjar där. Kan bli bra. Riktigt bra. 

Schweiz

Tre glada påväg till planet

Arlanda-Zürich. En liten ostpaj, Cola å en flaska vitt vin. 

Lämnade solen i Sverige å möttes av gråa moln och ihållande regn. Vi försökte verkligen inte prata om regnet, men det var svårt.

Fredagskvällen innehöll god mat å testning av olika viner från Aigle å närområdet. Gott gotti gott gott...

Å solen tittade fram innan den gick ner.

På lördagen lämnade vi Aigle å åkte upp till les diableret. I detta hus sov vi och det var här Carro och Yves bjöd in till fest. 

Utsikten från vårt fönster. 

Redo för fest med lite sjuttiotalstema. 

Värden å värdinnan bjöd på god mat och goda drycker. Ca 50 gäster i blandade åldrar. Kvällen har bara börjat. 

Asså guuuu vilka goda tårtor. Testade en bit av varje. Närmast kameran vann. 

Coola killar. 

Kvällens partyanimals. 

Men allt har ju ett slut och söndag morgon tåg vi tåget ner till Aigle, bytte till tåg mor Geneve å sen vidare med flyg hemåt. 

Tack Schweiz, tack Carro och Yves för er generositet och tack till era barn som tog hand om oss och tolkade när vi inte förstod all franska som talades till oss. 

Och speciellt tack till Mari och Monica som tog hand om mig på flyget. Speciellt när tårarna rann å jag verkligen inte trodde att jag någonsin igen skulle få se mina barn å min familj igen. Utan er hade det blivit bilresa hem till Sverige igen. 

Peace. 

Sista flyget?

Hemma två dagar med snorisdoris som kom på besök lagom tills man skulle börja jobba igen. Helt ok att vabba när solen skiner där ute. Det hade såklart varit ännu bättre om man inte satt fast i en lägenhet, men men...fröken aldrig riktigt nöjd...

V är inne i en riktigt skön trotsålder just nu å hon kan verkligen driva oss till vansinne. Jösses. Lyssnar inte alls å är en riktig suris emellanåt. Å det sista smittar såklart av sig. Jag e riktigt sur just nu å ser set mesta i svart, en det är den tiden på månaden också så jag ska inte bara skylla på V. 

Var iväg till Schweiz i helgen som var med vännerna Mari å Monica. Åkte till den lilla staden Aigle för å fira Carro som fyller 40 senare i år. Å det kunde varit en riktigt grym resa om det inte var för att det regnade hela tiden och att vi var tvugna att byta flyg i Zürich både dit å hem. Dessutom efter bytet påvägen till Geneve slog blixten ner i planet å det var väldigt skakigt ett tag. Trodde verkligen att jag skulle dö å jag ville bara vända hem igen. Dessutom tog det hela söndagen att ta sig hem vilket gjorde att lördagens fest tog slut snabbt. Tror jag bestämde mig för att om jag överlevde flyget hem så var det min sista flygning. Vill så gärna se mer av världen typ sandstränder på Bali, Greklands ö-värld, Disneyland, NHLmatch i new york, shoppa i Barcelona och ta en öl på en pub i London igen. Men nej, det får helt enkelt inte bli så. Jag får acceptera att jag dör nyfiken. 

Nu måste jag hitta på nåt så inte V somnar. Bilder från helgen kommer sen. 

Tidig morgon

Inte bara hockeyspelaren som måste gå upp i ottan för att åka till ishallen på semestern. 

Mamman ställer klockan för å se till att han går upp å får i sig frukost. Å sen väcker hon treåringen för hon kan ju inte stanna hemma själv. Men där går det inte riktigt så bra. Treåringen skriker, slåss å försöker hålla sig kvar i sängen. När hon väl lugnat sig är det ok att sitta i baksätet med sin älskade bror. Men så tar den korta lyckan slut. Väl vid ishallen släpper vi av brorsan å då kommer nästa besvikelse. Vi ska inte kliva ur och stanna. Vi två ska åka hem igen. Treåringen skriker och gråter. "Stanna bilen mamma". Resan som tar ca 7 minuter känns som en evighet med en ledsen treåring. 

Men nu är vi hemma. Vad ska vi hitta på idag då?

Besluta dig nån gång människa

Behålla bloggen eller inte, denna ständiga fråga. Jag skaffade denna blogg  2008 efter en ganska tråkig del i livet. Och jag vill nog ändå göra ett nytt försök att skriva här. Gillar ju att skriva å ibland behöver man ju fortfarande vädra lite det man känner å tänker på.

Som det faktum att det närmar sig höst. Idag i lekparken föll det gula löv från björkarna. Så pass att V stannade upp i leken och konstaterade att det regnade löv på henne. Å nu är det inte långt kvar tills semestern verkligen är slut. Dags att återgå till stress och tidsnöd. Lämna på dagis, stressa till tåg och buss, jobba, träna, stressa hem, snabb matlagning, i säng med V, hämta från hockey, tjata om läxor, tvätta, städa.....å däremellan ska man va go å gla å gärna lite kåt oxå. Åååå vad jag inte vill återgå till rutin och tidsnöd igen. Vill inte!

Å när man dessutom bor ihop med folk som inte är lika intresserade av å ha det fint här hemma så blir det lätt lite mer att göra. Varför är det bara jag som ska anpassa mig. Om jag nu vill städa en gång i veckan, tvätta när tvättkorgen är full, plocka i diskmaskinen när det är smutsig disk å plocka ur den när det är rent, varför är det inte lika självklart för alla andra. Å jag ber om hjälp, men varför måste jag ens göra det. Ibland funderar jag på om dom skulle sakna mig om jag försvann. Kanske en stund. Skulle V få gå i för små kläder och skor? Skulle julen ens existera här hemma? Skulle det aldrig finnas hembakade kakor? Skulle toaletten behövas saneras av Anticimex? (Den har ännu inte städats av nån annan än mig på tre år) Skulle V få äta på pizzerian varje dag och kolla fotboll varje helg på samma ställe?

Eller skulle dom njuta av att slippa höra mig tjata. 

Om man skulle ta å vinna några hundra miljoner å bara göra sånt som är kul. 

Men först ett besök hos läkaren. För varför är jag då trött hela tiden?