Dagens vårdcentral

Jag börjar bli lite orolig för vad vi kan vänta oss när vi behöver hjälp av sjukvården. Får vi verkligen hjälp när vi behöver det? Finns det verkligen allmänläkare idag som är intresserade och verkligen vill ta reda på varför man mår som man gör? Kan man förvänta sig att dom tar sig tid att ge en korrekt diagnos eller ska de sitta där å gissa vad det kan vara? Allt för ofta har jag hört "jag tror" "jag gissar" jag antar" att det kanske osv osv... Varför inte ta det där extra testet för att göra sig mer säker.

Blir orolig när min bästa väns tumör upptäcks av en slump efter ha tjatat sig till en röntgen. Vad hade hänt om den inte upptäckts i tid? Jag vet och jag väljer att inte tänka på det och vara glad att hon fortfarande lever. En annan vän från gymnasiet kallar sin vårdcentral för cykelverkstan. Så mycket hjälp får man där. Å när jag i maj fått konstiga utslag och knölar i armhålorna blir bemött med just "jag tror". När jag sen själv letar efter råd hos dr Google får jag reda på att det är en bakterie. En ofarlig sådan, men ändå. Å nu när magen börjar krångla känner jag att det är ingen idé att gå för dom  är inte beredda att ta reda på vad det verkligen är. Bättre å vänta tills man får ta plingplong taxi till akuten istället. Eller så är det inget. Helt naturligt att vakna med så ont i magen att det är svårt att andas. Och att känna en molande värk i magen, till höger, nästan hela tiden. Säkert inget att tänka på. Helt naturligt.

Vad hände egentligen med läkarutbildningen??

Bulan

Idag hände det som jag väntat på. Inte längtat efter utan befarat att det ska hända när som helst, bara en tidsfråga. Inte om det ska hända utan när det ska hända Vanessas framfart slutade med en stor bula i pannan.  Ett fall ur soffan ner på golvet. En stor bula som till kvällen när jag kom hem hade minskat något och mest bara var blå. Kortet ovan är taget en stund efter det inträffade. Och stackars pappan som hade dåligt samvete och som mamman inte gjorde bättre när hon ville åka in till akuten för en lite koll. 

Hon har mått bra under dagen. Ätit bra och sovit normalt och lekt med sin pappa. Men när jag kom hem var hon något slöare. Inte så sugen på något och ville mest krypa upp i famnen. Så mamman ringde såklart vårdguiden och fick prata med tre olika sköterskor. Svårt att säga, men åk in om ni är oroliga var väl det sammanfattande svaret. Hade jag varit ensam hade jag suttit där inne.

Men så börjar man tänka att den där lilla febern som började komma krypande och det där att hon inte vill äta välling för det verkar som att halsen gör ont kan ju faktiskt bero på samma sak som mamman hade i helgen. Ont i halsen, trött och slö. Så tillslut bestämde vi oss för att avvakta lite till. Det hade ju ändå gått många timmar mer än de där första sex timmarna som man kallar kritiska. Å så började jag tänka på alla bulor Erik fick som liten från högre höjder och mot hårdare golv än dagens fall. 

Nä, det är nog eventuellt ingen fara den här gången heller.

Vanessa pratar

Fuck cancer

Ännu en vän. Ännu en krigare ställer sig i ledet, hänger på sig sin tunga rustning och ger sig ut i striden mot cancern. Sträcker på sig och ska visa att han är stark och modig. Fast det är svårt.

Inte ge sig. Inte bryta ihop. Visa inte det minsta svaghet. Ge inte vika. Besegra, besegra, besegra.

Och vi är där. Vi vänner och kolleger som är friska. Vi står bakom dig till 100%. Vill du att vi skrattar gör vi det. Och när du behöver oss när det blir jobbigt är vi där och hjälper dig upp igen.

Peter, du fixar det. Finns inget annat alternativ. En arbetsplats utan dig är ingen arbetsplats.

Det är dags att ge cancer cancer.

Ska det va så här?

Går å lägger mig hungrig varje kväll å ändå känns det inte som att det händer nåt. Väga sig på fredag å det enda jag tänker på är mat, fikabröd, glass å godis, mest choklad. Den här gången känns det som att jag redan sprungit in i väggen. Å då har det typ gått två veckor bara. Ååååå varför är det så lätt å gå upp men inte gå ner??? Hinner ju inte röra mig så mycket nu heller. Alla andras intressen går ju före. Alltså det är ju så det är när man har barn. Inget konstigt att deras intressen går i första hand.

Å när vi ändå är inne på ämnet så måste jag bara säga att jag själv har väldigt svårt att förstå vuxna människor med egna intressen när man har barn i åldern 0-15 typ. Jag har inte tid med alls mycket eget när Erik är här. Då är det fullt fokus på hans intressen. Även när han inte är här är det ändå hans intressen som jag försöker hinna med. Jag är ju ändå mamma på heltid, även om han inte är här på heltid. Säger inte att ni som har tid att spendera på en cykel, på en golfbana, i en curlinghall, på handbollsplanen eller fotbollsplanen är sämre människor och att ni inte bryr er om era barn. Bara att jag inte förstår hur ni hinner njuta och inte stressa.  Jag skulle verkligen behöva röra mig mer än tre ggr i månaden. Just nu känns det inte som att det finns tid till mer än så.

Kanske då att jag börjar tappa i vikt också. Det är förmodligen rörelse som saknas denna frodiga kropp. Kontinuerlig rörelse. Inte bara tre ggr i månaden.

Nu ska jag försöka sova trots hunger. Ska det verkligen vara så här?

5:2

Den nya dieten som nästan var å varannan nu testar har även kommit in hos oss. Det är J som testar å första veckan har varit jobbig,men han ger inte upp. Han kämpar vidare.

För mig går det väl ganska bra. Hade dock efter en veckas noterande av vad jag stoppar i mig inte gått ner nånting. Inte ett gram. Nothing! Men jag ger mig inte. Mår iaf bättre å det är ju huvudsaken.

Kör mitt egna 5:2. Fem dagar super kontroll och nyttig och två dagar lite slappare.

Då är det dags

Ligger i sängen å har söndagsångest big time! Känns lite nervöst, som när man ska börja ett nytt jobb. Men jag ska inte börja ett nytt jobb. Jag ska bara tillbaka till det jag lämnade för ett år och lite mer än två månader sedan.

Å sen är det självklart lite ångest att inte vara hemma med hjärtat hela dagarna. Men som en god vän smsade mig idag. "Njut av att kunna äta lunch ifred och att inte ha någon son drar dig i benen hela dagarna". Så jag ska göra så.

Sen fort hem å gosa i 1,5 timme med mitt älskade V.