Egna beslut

Idag tog jag och bäbis eget snabbt beslut å köpte oss en bilbarnstol. En Akta logico. Det var halva priset så det gick inte att bara ignorera.

En mindre sak att tänka på...

Att lägga till To do listan...

Efter att ha sett ett avsnitt av mina favvo tjejer i Desperate housewives och gråtit ett par liter tårar över att Susan förlorade sin make inser jag ännu mer att det är så viktigt att vi träffar en jurist snart. För tänk om det händer något. Tänk om....usch...nä vill inte tänk om egentligen, men å så viktigt att få allt på papper om det skulle hända något. Vi har ju varsitt barn och snart ett gemensamt. Å olika skulder och tillgångar. Ganska rörigt faktiskt. Så det är något att lägga till To do listan...

Och det känns som en ganska liten skitsak i jämförelse med om något skulle hända med min älskade Jörgen.

Att leva utan honom känns inte som ett alternativ. Jag skulle inte klara mig utan hans leende, hans fina ögon som tittar på mig med värme, hans kramar som lugnar mig när jag är arg och hans varma läppar mot mina. Hans ömhet och hans omtanke.  Jag är världens lyckligaste där jag är just nu. Jag älskar hela honom och klarar mig inte många timmar utan att jag saknar honom så det gör ont. Hur sur jag än kan vara så blir han inte smittad av det utan snarare ger han sig inte förrän jag mår bättre igen.

Ett liv utan min Jörgen är som en solsemster utan sol. Som en pub utan öl. Som en påse godis utan hallon och lakrits döskallar. Som en bil utan bensin. Som en natt utan sömn.

Som kärlek utan dig...

En fundering

Om det var männen som var gravida hur skulle det se ut då???

Skulle vi kvinnor ha samma inställning som dom äldre männen har då?
"Det är väl inte du som är gravid det är väl din fru?"  Skulle vi verkligen säga så, fast tvärtom? Skulle vi ha lika liten förståelse att den parten i förhållandet som bär på det lilla knytet behöver all hjälp och stöd han (i det fallet) kan få. "Varför ska du har tio dagar ledigt i samband med födseln, det är väl inte du som ska föda?" Skulle vi verkligen säga så om vi inte visste vad det innebär att bli stor som ett hus på en kort tid. Att ha hormoner som gör att man blir irreterad på minsta motgång, gråter för minsta orättvisa, mår illa i sjutton veckor, har ont i ljumskar, i revben och rygg och nacke. Varför kan män i åldern runt 60 inte fatta vad vi går igenom och behöva visa så liten respekt? Varför?

Det går att vara ensam i en graviditet, men det underlättar fan så mycket när man åtminstonde är två. En som stöttar, bär saker, hjäper till med matlagning och tvätt när man bara vill ligga i soffan och må pyton ifred. Men det gjorde nog aldrig dom där männen när dom skulle bli pappor för hundra år sen. Kvinnorna som fick barn förr måste ha varit något av en annan sort än vad vi är idag.

Inte alla äldre män såklart. Inte min pappa iaf. Men dom med eget företag.

Om jag tänker efter finns det kanske kvinnor som inte fått barn som tänker precis så som männen tänker. Så säkert hade vi haft minimal förståelse vi med. Men ibland önskar jag att vissa män kunde få sig en mage att bära omkring på i minst fem månader (det är ju inte så tungt i början), en dos magsjuka i sjutton veckor och så lite urinläckage på det. Undrar om de då skulle säga något när man sitter i soffan och suckar och tycker att det är lite jobbigt just nu. 
Och jag säger det igen som jag sagt förut att trots alla negativa krämpor som tillkommer med en graviditet så är det så underbart när man känner det lilla knytet röra sig där inne att det slår allt det där jobbiga med hästlängder. Och kanske så skulle dom där männen förstå lite hur det känns när dom försöker ta det här underbara ifrån pappan genom att slänga ur sig kommentarer som gör att man knappt vågar be om dom tio dagarna för fan vet om man har ett jobb att återvända till sen. Och att ens fundera på att pappan sen skulle vilja vara hemma ett halv år är väl ingen idé kan jag tänka mig.

Börjar förstå att vi kvinnor har sämre lön vi som är så besvärliga att vi är dom som bär på barnet och sen stannar hemma från jobbet minst ett år. Vilken börda vi måste vara. Bättre vore det nog om det var förbjudet att få barn. Det borde kanske vara straffbart helt enkelt. Inga som vabbar heller. Varken män eller kvinnor. Tänk vilken fantastisk värld det skulle vara. En stund iaf. Alla skulle kunna jobba hela tiden. Inga besvär och inga stressade småbarnsföräldrar som skulle kunna jobba över utan att behöva tänka på dom där hemma.

Nä, man skulle man blivit. Och egen företagare. Och ensam. Fast fan vad tråkigt det låter.
En liten fundering bara....

Grattis Brynäs

Och grattis alla Brynäsare.

Vilken härlig seger, äntligen! Efter alla dessa år och t om efter år som nästan slutat med att åka ur elitserien.

Jag är själv inte Brynäsare egentligen, men jag var gift med en och han somnade förmodligen med ett leende på läpparna igår.

Sonen var Brynäsare. Han föddes som Brynäsare, men har vuxit upp och tagit egna beslut och är lite mer Djurgårdare nu. Men jag tror nog att han också kände sig nöjd igår kväll när slutsignalen ljöd.

Så grattis alla Brynäsare till en fantastisk säsong!

Besök på BB

Igår morse vaknade jag efter en ganska jobbig natt. Sovit uselt och drömt en massa konstigt och vaknat på "fel sida". Har nämligen läst nån riktigt dum artikel om att i dom fall bäbisen dör i magen har mamman sovit på rygg eller på höger sida. Tydligen har det visat sig att om man sover på vänster sida är det bättre för annars finns det risk att man stryper syretillförseln till bäbisen. Sååååå det har ju lett till att jag sover mest på vänster sida och fått ganska ont i vänster höft och axel/nacke. Inte bra. Så varje gång jag vaknar på "fel sida" får jag ju nästan panik.

Så efter denna ganska jobbiga natt kände jag mig ganska slut och påväg till jobbet kom jag på att jag inte känt nån bäbis röra sig på morgonen. Ingen liten kärvänlig spark eller killande. Väl på jobbet drack jag iskallt vatten, men ingen vaknade där inne. Blev ju såklart liiiiite orolig så jag ringde min älskade J och oroade honom också. Det är väl så man gör. (Å jobbet var jag ju redan på så jag behövde inte ringa chefen först den här gången) J sa åt mig att äta lite godis också. Klockan 8 på morgonen!! Men jag gjorde såklart som han så mig. Inte svårövertalad där inte.

Fortfarande inga tecken på bäbis. Skulle ändå till Mama Mia å lämna urinprov på förmiddagen så när jag ändå var där nämnde jag det för receptionisten å hon fixade en tid hos min barnmorska. (Fick vänta en halvtimme så jag hann jobba en stund innan)

Barnmorskan hittade hjärtljud å jag kunde börja andas normalt igen. Spänningarna släppte och tårarna kom. Dom bästa hjärtljuden ever. Som rutin måste det rapporteras till BB Stockholm som vi (läs jag) valt som BB. Dom ville ha in mig på kontroll. Så jag åkte dit.

Ringde stackars J som oroligt fick fortsätta att vänta på jobbet på slutligt besked. Men jag tyckte verkligen inte att han skulle behöva åka från jobbet . Jag hade ju hört hjärtljuden. Dock hade jag fortfarande inte känt något.

På BB hittades hjärtljuden igen och sen gjordes även ett ultraljud och då kände jag även bäbisens rörelser igen. Äntligen! Så underbart. Sa till bäbisen på vägen hem att inte gör om det. Fick en spark som svar. Nu ska jag inte läsa några mer artiklar om vad otäckt som kan hända. Måste verkligen sluta noja! Tycker min älskade J också. Vågar knappt ringa honom längre för han tror väl att det är något på G när jag ringer. Stackarn.

I morse låg jag och J i sängen å kände på sparkarna där inne. Vem är den där lilla bäbisen som lever om så ibland och ibland är alldeles lugn och stilla? Längtar så till bäbis kommer ut och jag äntligen får krama om det lilla pyret. Men det är inte dags än. Stanna där inne du lilla goa underbara så ses vi i juli.

Cupcakes

Gjort påsk cupcakes till em fikat.

 Med an massa topping.
Får se om någon orkar äta upp hela.

Glad påsk

Så sitter jag ensam i min soffa med benen på soffbordet. Tur man har en liten som sprattlar i magen och grannen som spelar musik för hela huset så slipper jag känna mig helt ensam. (Bara dom håller tyst i natt)

Den lilla mannen gick hem till en kompis och den stora mannen är hemma med tonåringen hos sig.

Men vi har haft en trevlig kväll med mat här och kortspel. En lugn och bra start på helgen.

Glad påsk på er.

Semesterhelvete och pappfuckingledighet

Asså vilken besked jag fick denna morgon. Å jag som inte ska hetsa upp mig. Just nu är pulsen på 200 och sammandragningen värker. Vilket jävla pucko till chef! Inte min alltså.

Hur kan man hota med att stänga kontoret om inte dom anställda får ihop sommarschemat. Sen när blev det den anställdes plikt och skyldighet att se till att ta så lite semester som möjligt så firman går runt. En otroligt snäll person i min omgivning, inga namn, har i alla år ställt upp. På sin höjd tagit 2 veckor i streck för att se till att det funkar på alla platser för en skitlön. Han har aldrig gnällt och han har alltid hjälpt till, aldrig några problem. Medan hans kollegor gladeligen tar ut 3-5 veckor på sommaren.

Denna sommar kommer den här snälla personen behöva lite mer ledighet för han ska både flytta och dessutom få barn. Så lite mer än en vecka kanske. Snälla.

- Har ni fixat semestern i år än? Undrar chefen
- Vi har pratat om det men inte löst det än.
- Se till att fixa det till efter påsk.
- Ja det ska vi se till. Kan bli svårt att få ihop det i år bara, kanske vi blir tvugna att stänga ner det här kontoret nån vecka bara. Svara den snälla.
- Jaha, ja då får vi se om vi kan ha stockholms kontoret kvar. Funkar det i sommar i Göteborg (har kontor där också) så får vi se hur länge Stockholm blir kvar.

Nämen skit i det då. Vilken sten har chefen legat under dom senaste åren. Jämnställdhet, vet han vad det är? Nämen då kan väl den här snälla personen vara hemma och amma då så får hans arga sambo jobba. Bara kontoret går runt.

Ååååååååå blir så jävla arg på män som aldrig varit hemma med sina barn, som inte fattar att det inte bara är att föda och sen åka hem och ställa sig vid spisen. Jävla människor!

Lugn lugn lugn...andas....
När en sak är löst kommer nästa problem som en käftsmäll.

Å den snälla fick nästan en utskällning av sin blivande sambo för hon har hormoner som gör att det behövs otroligt lite för att koka. Men det är ju inte hans fel.

Älskar dig!