Andra Semesterveckan avklarad

En vecka kvar bara.
Sen tillbaka till allvaret och jobbet, vardagen. Gör inte så mycket för jag trivs ju där, men ändå. No more ledighet och sol på kroppen.

Prata med T idag, flera gånger. Det gör ont igen. Han gör mig så lessen och vad han än gjort och hur han än var så saknar jag honom ibland.

Har varit i det lilla röda huset på landet idag. E har lekt med en kompis där och jag har packat ytterligare ett par låder. Ville egentligen vara ute i solen, men det gick inte. Har kommit på att jag inte kommer att bo där längre, sova där eller pynta inför julen där. Å vad jag kommer att sakna det där huset ändå. Börjar bli rädd igen. Hur ska jag klara ensamheten? Den ena sidan vill bara flytta och börja om med ett nytt liv. Ett eget liv utan någon annan som talar om vad jag borde göra. Den andra saknar tryggheten, det som var och alltid har varit. Saknar T. Men hatar honom fortfarande för att han är en fegis. Men det är väl jag med. Jag borde tagit tag i det här för så länge sen. Alla jag pratar med säger att det kommer att bli bättre nu. " Du kommer inte vara ensam länge" " Du kommer att ha det bättre utan honom" "Ni passa inte ihop helt enkelt, du var glad och social, det var inte han" osv. Jag önskar mig månader här ifrån.

Ikväll har mormor, morfar, StorE och syteryster varit här hos mor och far. Det har varit en mycket trevlig kväll. Men jag önskar att han jag var kär i var där. Jag vet att det var länge sen han fanns vid min sida, men ändå. Det kanske inte är just T jag saknar egentligen, bara nån att vara kär i och känna kärlek ifrån.

Få lite kärlek tillbaka.