En hyllning till min vän Monica

Jag och Monica träffades på gymnasiet. Vet inte egentligen om det alls var meningen att vi skulle bli vänner, att vi skulle bo ihop och att jag skulle vara hennes tärna när hon gifte sig för tre år sen. Det bara blev så och det är jag glad för.

Kommer faktiskt inte ihåg att vi var sådär jätte nära varann i början av gymnasiet. Monica höll sig gärna för sig själv eller med dom lite lugnare och smartare och jag var med dom lite ballare som rökte. Jag vet att hon hade det jobbigt i lägenheten hon bodde i. Dom hon delade lägenheten med var kanske inte dom roligaste och inte speciellt vänliga mot henne.

Det som grämer mig är att jag inte minns när det blev hon och jag i en stuga på campingen i Malung. Varför blev det så?
Hursomhelst, sista året på gymnasiet bodde vi ihop från augusti till november och mellan april och skolavslutningen i juni. Därimellan bodde vi på varsitt håll i Sälen där vi praktiserade.

Jag hade tänkte berätta om den äckligaste bantningssoppan vi gjorde, men den har jag berättat så många gånger så den hoppar jag över.

Sen minns jag min uppkörning. Den första gick åt....jag säger bara katafuckingstrof. Meningen var att jag och Monica på kvällen skulle städa ur stugan på campingen eftersom vi sen skulle till Sälen. Jag var så besviken och arg på mig själv efter den urusla uppkörningen att jag städa ur den helt ensam. Inget jätte jobb, men jag tror att Monica var glad att slippa. Städning var kanske inte hennes grej då iaf.

Monica var ganska trött av sig. Ja alltså, hon tog gärna sovmorgon och jag vakna gärna tidigt. Oftast var det bara att ligga kvar i sängen och vänta tills Törnrosa skulle slå upp sina blå. Ville ju inte störa.
En gång spelade jag ett av hennes kasettband i min bandspelare jag hade där. Ja ni läste rätt, kassettband. (Och för er som inte levde på stenåldern hänvisar jag till Wikipedia eller Google.) Min bandspelare var inte snäll mot bandet utan åt upp det. Förlåt Monica. Det var inte meningen. ;-) "Lady in red" kunde inte mer spelas och jag vet att du gillade just den låten. Iallafall då.

Vi var ganska olika då. Gillade inte samma sorts musik, jag pedant och morgon pigg, hon hade choklad och banan på morgonmackorna (nåt jag iof lärde mig att gilla), jag gillade att sporta, Monica gjorde det om hon var tvingad.

Sen dess har många vatten flytit under Stockholms broar...eller nåt.
Nu tycker jag nog att vi blivit lite mer lika.
Vi gillar att gå på bio, snacka tjejgrejer, pyssla med våra hem. Vi "bantar" fortfarande emellanåt, men nu med Viktväktarna. Vi gillar att springa och träna båda två och jag verkligen saknade henne under Vårruset i våras och nu under tjejmilen-uppladdningen har det känts ensamt. Musik gillar vi också fortfarande och nu är den nog lite mer lika i smak.
Och så fick jag den stora äran att vara hennes tärna när hon gifte sig. Kommer du ihåg när du frågade om jag ville? Det tog en hel kväll på Kista C innan du ställde frågan. Som om du ville fråga om jag ville gifta mig med dig. Självklart svarade jag ja. Vad mer kan bekräfta vänskapen mellan två personer. Det förtroendet gjorde mig glad, mallig och stolt.

Monica är min vän. Hennes lilla två-åring brukar säga att jag är hennes vän, men jag är Monicas vän och hon är min. I vått och torrt. Jag känner mig rolig i hennes närhet för hon skrattar åt mina skämt, även dom lite sämre. Hon tar hand om mig och hon bryr sig. Jag vet att jag kan ringa henne när jag vill och jag vet att hon svarar. Som den gången jag inte visste vad jag skulle ta mig till. När sömnen hade uteblivit i flera nätter när E var liten. Jag vågade tillslut inte somna för så fort jag gjorde det vakna han. Då fanns Monica där.
Hon finns alltid där. För mig, men även för sin man och sina ljuvliga döttrar.

Hon är en fantastisk vän.

Har en massa låtar i mitt huvud som jag vill spela för henne. "Lady in red" hade jag tänkt från början, men sen dök bl a "Isn´t she lovely" upp.
Så tilslut bestämde jag mig för denna,
"You´ve got a friend"