Vakna vid åtta och steg ur sängen med ganska tunga ben och lite lite huvudvärk. Ingen bra start på dagen.
Men efter en stärkande frukost kändes det genast mycket bättre. Den bestog av fil med flingor, solrosfrön, pumpafrön och russin, ett ägg och en fullkornsmacka med kalkon, ost och grönsaker. Detta sköljdes ned med två glas apelsinjuice.
Vid tio kom två medlemmar ur hejarklacken. Mor och far hämtade upp mig och E och vi begav oss in mot huvudstaden.
Magen var alldeles knorrig av nervositet. Jätte märkligt att det blir så även om man inte ska tävla för att vinna. Men samma sak varje år.
Väl vid startområdet träffade jag på vännen Monica och hennes underbara familj.
Vi gjorde oss iordning för start och kom iväg i startgrupp fyra. Det var helt grymt mycket tjejer i år. Ungefär 26 000 var anmälda. Det är en himla massa tjejer det.
Det kändes riktigt bra dom 6 första kilometrarna. Sen började det sega till sig i benen. Tur att jag hade Monica med som hare framför mig. Utan henne hade jag inte orkat.
Efter Djurgårdsbron är det mindre än en km kvar och jag hade mindre än noll i styrka och ork kvar. Lät Monica dra iväg, men sprang iaf hela vägen in i mål. Vid mål stog hela hejarklacken och skrek och hejade. Tack Caesar, mor, far, Systeryster, StorE, mosters lilla älskling (som inte alls tyckte om mig med keps och rött ansikte) och min lilla älsklings gos E. Hann även se Caesars syster och familj där bland publiken. Caesars systerson tyckte inte alls att Caesar skulle behöva köpa en ros till mig. "Kommer hon bland dom 30 första får hon ju en ros". Caesar köpte en för säkerhetsskull. Tack älskling.
En timme och tre minuter tog det i år.
Jag är nöjd, men jag vill ju under en timme. Jag hade inte tänk anmäla mig nästa år, men när jag är där ute bland alla dessa glada tjejer och man stöttas av publiken och musiken som spelas längs med vägen som gör att det blir lite lättare för en stund, då glömmer jag bort det där och påminns om hur kul det är. Så det blir nog nästa år igen. Jag kanske inte ska sluta förrän jag kommer in under den där rackarns timmen iaf.
7 kommentarer:
Vi är bäst! Så é 're bara.
Var grymt sugen på att springa Tjejmilen igen efter målgång, för jag vill oxå knäcka milen på en timme, men jag börjar fundera på andra lopp som kanske inte är lika folktäta...och fortfarande har grymt fina banor och bra service. Vad sägs, sugen?
Stor kram till världens bästa löparkompis!
Monica: Japp så klart att vi är. Jag blev jättesugen när jag läste ditt mejl idag. Vi får höras. Jag ska absolut tänka på det. Kram tillbaka till världens bästa dragare!!
Ni är så duktiga som överhuvudtaget tränar och springer olika lopp. Tycker en som har väldigt goda föresatser men som alltid hittar på ursäkter för att slippa röra på sig. Men som supporter ställer jag gärna upp.
Mamma
Mamsen: Sååå...vad gör du den 11 oktober? Sugen på att suportra igen? :) Det är så roligt och komma på upploppet och leta efter era glada ansikten. Är så peppande. Puss puss
Bra kämpat Cicci! Kul att hitta dig här i cyberrymden! Hoppas allt är bra med dig! Själv bor jag, efter en liten utflykt till Stockholm i Malung. Jag och Jenny köpte Malungsfors prästgård och här bor vi med våra 2 skruttisar Julia och Kajsa (Snart 3 & 1 år 4 mån.) Hittade din blogg via facebook! Ha det gott & ta hand om familjen! Kram/Johan (Du vet trubaduren från Malung...inte Boppen..:)
Men hej där Johan! Välkommen in till mig. Så kul att se dig igen. Klart jag minns dig. Alltid kul att höra hur gamla kompisar mår och har det. Verkar som om du har det riktigt bra. Välkommen åter nu när du hittat hit. Massor med kramar
Beundransvärt! Jag sprang 5 km på 31 min igår och förra veckan sprang jag 40 min i ett sträck, för första gången i mitt liv!! Har alltid hatat att springa men nu är jag på g!!
Skicka en kommentar