Måndagstankar å tonåringar

Jag vet vart han fått det från, hans humör när han är hungrig och när något inte blir som han tänkt. Jag blir nämligen också irriterad när någonting går emot mig. Och inte för att jag riktigt minns, men jag gissar att mina tonår inte var lättare än någon annans. Och inte svårare heller. Men vad tusan säger man och vad sjutton gör man när tonåringen är besviken på kläderna i butiken, att det inte sitter så där perfekt som man önskar? Vad säger man när han skyller allt på sig själv och vad jag än säger så är det fel? Vi har aldrig råd, vi är dom fattigaste av alla han känner. Alla andra har en uppsjö med Playstation-spel och xboxar och gamingdatorer och senaste telefoner. Och han vill verkligen ha allt han pekar på annars är livet så tråkigt och svart och orättvist. 

Och skolan är skit. Han vill inte gå dit. Fast i fredags var han ganska glad för då trivdes han och hade kompisar. Men idag måndag gjorde magen ont igen.

Och jag försöker. Försöker peppa och stötta. Försöker förklara och lösa problem. Försöker lägga alla pengar på kläder så han ska känna att han passar in. 

Men han å jag e rätt lika. Jag vill också ha obegränsat med pengar. Jag trivs också väldigt bra på jobbet på fredagar. Vill också att kläderna ska sitta perfekt. Så jag fattar ju vart han får det ifrån. 

Å samtidigt flyr hundratals från krig, svält och tortyr ute i världen. Barn som inte ens vet hur framtiden ska bli. 

Å samtidigt kämpar många runt omkring mig i min närhet mot cancer och ovisshet om dom ens kommer få se sina barn sluta skolan. 

Man borde ju vara förbannat glad och tacksam för det liv man har, men man är inte det. 

Tragiskt. 

Höstsymptom

Ligger i sängen å snörvlar. Höstens första förkylning är ett faktum. Känner mig hyfsat ok ändå å med tanke på alla nysande, hostande, kraxande kollegor på jobbet är det ju inte konstigt att jag nu nyser å snörvlar. Har väntat på att det skulle komma. 

Så typiskt bara att jag äntligen kommit igång på gymmet. Men så är det ju alltid när man börjar träna efter uppehåll. Baskiluskerna älskar trötta muskler. Jaja. Bara å ta det lite lugnare. Igen..

Vikto går bra. Gick ner 1,1kg första veckan. Helt ok. Men huvaligen vad godissugen jag var ikväll. Tur J ätit upp allt smågodis från helgen. Tack. 

Imorgon kommer storhjärtat hit igen efter en vecka hos pappilainen. Ska bli kul å ha han här igen. Mycket att göra såklart, men ooo så kul. 

Sov gott

Efter en ganska tung dag med en massa känslor är det skönt att krypa ner i gästsängen hos mor å far. Känner mig trött och slut. Känns skönt att vara här å ladda batterierna.

Idag begravdes Eriks hockeytränare Peter. Bara 40 år. Cancerjäveln tog honom från sina två barn och fru. Sin familj. Och från sina killar. Kommer vara en stor tom plats i båset fr o m nu. 

Kände inte Peter personligen. Hade det inte varit för hockeyn hade vi nog aldrig träffats. Men det lilla jag lärde känna honom så vet jag att han var en kämpe, in i det sista. Det är så jävla orättvist! Fuck cancer! Dra åt helvete!

Så jag har gråtit idag. Massor. En jättefin begravning, fullsatt kyrka, fin sång och en massa kärlek och värme. Killarna tog på sig det vita spelarstället för att visa att dom håller ihop. Hedra coach. 

Så nu har jag ingen energi kvar. Så trött. Mina sista tankar idag går till Peters familj. 

Sov gott Peter. 

God natt 

Zombies, finns dom?

Ja en enligt mig finns dom. Ser dom dagligen. Tom blick, hasande i vissa fall lite bleka. Dom hasar sig fram på övergångsställen men en hand i fickan utan det minsta omtanke på dom som är runt omkring. Dom släpar sig fram i butiker med en vagn framför sig, ställer sen gärna ifrån sig vagnen i mittgången för å blockera hela gången. 

Men för egen del märker jag dom mest när dom åker kommunalt. Buss å tåg är det jag har mest erfarenhet av. Bussen kommer å dom ska kliva på. Å det går i slooooowmoooootion. Bara för att man kliver på bussen innebär inte det att man kommer i tid till t ex tåget. Busschauffören väntar oftast snällt tills zombien satt sig ner. Kliva av bussen likadant. Dom stannar gärna precis utanför dörren för att se sig om vart dom ska. (Det här beteendet har jag även sett när dom kliver av en rulltrappa) Å dom brer ut sig när dom lämnar tåget. Gärna i trappan från perongen till gatuplan så bakomvarande inte ska ha en chans å hinna med bussen. Oftast med en telefon i handen också som dom inte släpper blicken ifrån. 

Tur att den här sortens zombies inte är blodtörstiga å hungriga på hjärna oxå... Dom är bara jävligt självupptagna å väldigt irriterande.

Dags igen

Here we go again. Så, då fick ni det både på svenska å engelska.

Men nu är det verkligen dags igen. Tillbaka till Viktväktarna å bli kvitt hetsätning å bulimivarning. Måste för att må bättre. Svettig å ständigt trött. Ont i ryggen. Sen är det ju en bonus om jag slipper köpa nya kläder till mig själv. 

Å den här gången ska jag bannemig lyckas. 6 kg till mål ungefär. Kanske 8, men jag börjar med 6kg. Inte så mycket, jag vet. Men jag behöver hjälpen. 

Tappade det helt under sommaren. I våras nådde jag nästan målet. Bara ett kg ifrån, men jag gav upp lite. Tyckte liksom att det räckte. Hade ju nått målet att känna mig snygg till 40 årsdagen. Nästan helt framme. Men jag blev så frustrerad att jag för alltid behöver tänka på vad jag äter. Alltid!

Men så är det, bara å acceptera. 

Första skoldagen

Så kom den där dagen tillslut som han väntat på med blandade känslor. Dagen då min stora kille tog klivet till högstadiet. Fast han var så liten för inte alls så länge sen, eller...

Han börjar åk sju på sigtunaskolan humanistiska läroverket, sshl. Ställde honom i kö redan när han var 4 månader men trodde nog innerst inne att han inte skulle gå där. Och han vill egentligen inte. Känner ju ingen, ingen från klassen börjar där, långa resor osv. Men nu har han gjort sin första dag och det verkar som det var ok. Redan fått några nya vänner. 

Jag är iaf glad att han börjar där. Kan bli bra. Riktigt bra. 

Schweiz

Tre glada påväg till planet

Arlanda-Zürich. En liten ostpaj, Cola å en flaska vitt vin. 

Lämnade solen i Sverige å möttes av gråa moln och ihållande regn. Vi försökte verkligen inte prata om regnet, men det var svårt.

Fredagskvällen innehöll god mat å testning av olika viner från Aigle å närområdet. Gott gotti gott gott...

Å solen tittade fram innan den gick ner.

På lördagen lämnade vi Aigle å åkte upp till les diableret. I detta hus sov vi och det var här Carro och Yves bjöd in till fest. 

Utsikten från vårt fönster. 

Redo för fest med lite sjuttiotalstema. 

Värden å värdinnan bjöd på god mat och goda drycker. Ca 50 gäster i blandade åldrar. Kvällen har bara börjat. 

Asså guuuu vilka goda tårtor. Testade en bit av varje. Närmast kameran vann. 

Coola killar. 

Kvällens partyanimals. 

Men allt har ju ett slut och söndag morgon tåg vi tåget ner till Aigle, bytte till tåg mor Geneve å sen vidare med flyg hemåt. 

Tack Schweiz, tack Carro och Yves för er generositet och tack till era barn som tog hand om oss och tolkade när vi inte förstod all franska som talades till oss. 

Och speciellt tack till Mari och Monica som tog hand om mig på flyget. Speciellt när tårarna rann å jag verkligen inte trodde att jag någonsin igen skulle få se mina barn å min familj igen. Utan er hade det blivit bilresa hem till Sverige igen. 

Peace.