Måndagstankar å tonåringar

Jag vet vart han fått det från, hans humör när han är hungrig och när något inte blir som han tänkt. Jag blir nämligen också irriterad när någonting går emot mig. Och inte för att jag riktigt minns, men jag gissar att mina tonår inte var lättare än någon annans. Och inte svårare heller. Men vad tusan säger man och vad sjutton gör man när tonåringen är besviken på kläderna i butiken, att det inte sitter så där perfekt som man önskar? Vad säger man när han skyller allt på sig själv och vad jag än säger så är det fel? Vi har aldrig råd, vi är dom fattigaste av alla han känner. Alla andra har en uppsjö med Playstation-spel och xboxar och gamingdatorer och senaste telefoner. Och han vill verkligen ha allt han pekar på annars är livet så tråkigt och svart och orättvist. 

Och skolan är skit. Han vill inte gå dit. Fast i fredags var han ganska glad för då trivdes han och hade kompisar. Men idag måndag gjorde magen ont igen.

Och jag försöker. Försöker peppa och stötta. Försöker förklara och lösa problem. Försöker lägga alla pengar på kläder så han ska känna att han passar in. 

Men han å jag e rätt lika. Jag vill också ha obegränsat med pengar. Jag trivs också väldigt bra på jobbet på fredagar. Vill också att kläderna ska sitta perfekt. Så jag fattar ju vart han får det ifrån. 

Å samtidigt flyr hundratals från krig, svält och tortyr ute i världen. Barn som inte ens vet hur framtiden ska bli. 

Å samtidigt kämpar många runt omkring mig i min närhet mot cancer och ovisshet om dom ens kommer få se sina barn sluta skolan. 

Man borde ju vara förbannat glad och tacksam för det liv man har, men man är inte det. 

Tragiskt.