måndag 23 augusti 2010

Igen

Så var jag här igen ännu en natt. Jag orkar inte gå å lägga mig igen för jag är så arg. Arg på att inte lyckas att få honom att sova en hel natt. Han har varit här sen i onsdags och vaknat varje natt, ja förutom natten då han sov inne hos mig efter olyckan. Varje natt och jag blir bara arg. Jag är en usel mamma som inte orkar med att varje natt höra samma sak. Han väcker inte bara mig och ger sig inte förrän jag går in till honom. Väl där är det inte bara att lägga på täcket och säga somna om nu lilla hjärtat och sov gott. Nej jag ska va där tills han somnar också. Helst ligga ner trots diskbråck som gör skitont och mer ont när jag ligger i hans säng. Jag sover aldrig ordentligt när han är här. Eller så går det bra om jag sitter utanför hans dörr med datorn som nu (som också är dåligt för diskbråcket). Inte mer än max 5 timmar i streck. Och jag blir bara arg. Och trött.

Ja jag vet. Det är bara två år sen vi sepparerade, jag vet allt det där att jag borde ha hänsyn till hans små känslor och hans ilska inombords. Men varför är det så svårt bara här. Och jag blir bara arg. Och känner mig usel som inte kan acceptera att han mår dåligt hos mig. Och jag vet att det är mitt fel att han är så här. Jag curlar och jag är snäll och låter hans vilja vinna. Nästan jämt. Och han är så smart som utnyttjar det. Men måste jag bli elak och ta bort saker som är roliga för att han ska förstå att jag menar allvar. Ja vill inte bli sån. Jag vill att han ska förstå och ge lika mycket tillbaka. Men han är bara åtta år och fattar inte just det. Och jag fattar inte det.

Hade två förslag till J efter fredagsnatten då E vakna fyra och somna om fem och sen vakna sex igen. Förlag ett var att vi skulle flytta tillbaka så kunde jag och E dela rum och så kunde jag och J träffas dom veckorna jag inte har E för att alla ska sova. Men det vill vi ju inte egentligen. Andra förslaget var att bli hårdare på natten och vägra gå dit. Men när han ligger och tjatar och skriker på att jag ska komma, stanna osv så är det jäkligt jobbigt att ligga och lyssna på. Man är ju liksom redan vaken. Kan man köra femminuter metoden med så här stora småbarn?

Ni tycker säkert att jag är ego som tycker att sömn är så himla viktigt, men det är inte bara för min skull. Det är ju även för Es skull. Hur ska han orka sig igenom en hel dag i skolan om han ska hålla på så här. Tur att han bor varannan vecka hos sin fantastiska far så han iaf få sova då. Ja det får ju jag med iof. Men det känns förjäkligt att man ska längta tills han inte är här igen när det är det bästa jag vet när han kommer. Och jag vet att det finns fler som har det jobbigt på nätterna, jag är inte ensam. Men jag är en usel mamma som blir så arg och helt jävla galen att jag tillslut bara skriker tillbaka, det blir det ju inte bättre av för nån. Och varje gång jag blir arg så säger han att han ska flytta till pappa istället och jag undrar ibland om det inte vore bättre eftersom jag är en sån knäppgök som blir så arg på ett barn. Ett barn ju!!!!

Är det dags och gå tillbaka till familjepsyktanten för fröken CiCCi igen kanske? Tror han kanske har somnat nu för nu är det tyst där inne.
Om en timme (inlägget tog 45 minuter) är det ändå dags och gå upp så det är ingen idé för den här usla mamman längre.

Ser fram emot en lång lång lång lång lång lång dag tills jag får sova igen!

4 kommentarer:

söderenberg sa...

Men snälla vännen så här kan du inte ha det!!!! Jag vet att det låter hårt men med tanke på att jag också har gått igeom en skilsmässa med barn inblandat så kan jag bara säga att du MÅSTE markera för E vad det är som gäller och det är jätte tufft och många tårar blir det men det är ett måste Cicci annars orkar du/ni inte....
Lycka till
Kramar Fröken Söder

Mari sa...

Stackare. Men jag får nog hålla med föregående talare att du måste nog börja säga ifrån, hur jobbigt det än är:(
Och vem säger att E inte har hotat med att han ska flytta till mamma när T har sagt ifrån??
Försök att ta det en helg då det kanske inte gör så mkt att han skriker och ropar för då vet ju både du och J att ni inte behöver gå upp tidigt till era jobb. Be även att J ska stoppa dig så att du inte ger med dig och går dit.

Hoppas att allt löser sig, för självklart ska du ju inte ge upp kärleken och samboförhållandet.

Tänker på er.

Kram

CiCCi sa...

Fröken Söder: Ja du, nu kommer ännu en natt. Vi pratar om det med honom och vi gör ett försök att vara bestämda. Kram

Mari: Tro mig jag försöker säga ifrån, men han lyssnar inte. Men jag måste stålsätta mig och inte ge upp så snabbt. Men det blir lätt så när det ända man vill är att han ska lugna ner sig. Kram på dig vännen

Tack för era ord och för att ni orkar lyssna

Mari sa...

Förstår dig, gumman. Man vill ju alltid att sina barn ska ha det bäst och man vill inte bråka och vara den där dumma. Och ligger det då andra i huset o sover så vill man ju att det ska bli lungt fort så att de i alla fall får sova.
Men, får inte du heller sova så blir du ingen bra mamma heller, man blir ju väldigt sur och lätt irriterad om man är trött.
Så försök håll ut, tror att både du o E tjänar på det i längden, även om han inte tycker det nu.
Men som sagt, det är lätt att sitta här och ge råd när man inte själv sitter där. Men jag håller alla tummar att ni fixar det.

Kram