Fet, fetare, fetast

Jag har alltid haft problem med min vikt. Problemet är att jag älskar socker. Av socker går man upp i vikt. Jag är en sockerholic. Jag kan sluta, för det har jag gjort många gånger förr. Det är bara det att när jag tillåter mig själv att äta igen så dröjer det inte länge förrän jag är fast igen.

I våras gick jag ner fyra nästan fem kg och det kändes som att jag var på G igen. Nu skulle här ätas rätt och mås bra. Fast så kom ju sommaren och då får man väl ändå unna sig lite. Äta lite gott och dricka lite gott. Jadå, det får man, lite iaf. Men jag har nu gått upp dom där fyra, nästan fem och lite till.

Jag har just tittat på en mycket intressant dokumentär på femman om en kille som på 6 månader gick upp från 80 mycket vältränade kilon till 120 inte så attraktiva kilon. Bara för att testa hur det är att vara överviktig. Sen skulle han gå ner till sin normalvikt igen på 6 månader. I början av hans projekt mådde han bra. Han åt en massa skräpmat och motionerade inte alls och han gillade det faktiskt. När två månader återstod innan han nått sina 120 kg mådde han uruselt. Deprimerad och illamående av hur han såg ut.

När han sen skulle gå ner igen betedde han sig precis som jag gör. Ljuger, undanhåller, luras, gömmer sig när man äter onyttigt och är mästare på undanflykter. Så även en person som vet vad man måste göra för att gå ner (han jobbade dessutom som PT på ett gym) kan bli så "sjuk" att den personen tar till undanflykter när det blir lite jobbigt. Han lyckades gå ner på 6 månader.

Dags att rycka upp sig. Dags att lämna soffan. Dags att avgifta sig och äta rätt igen och röra på sig lite mer än bara promenader. Dags att må bra igen, sluta svettas, få tillbaka lite livsglädje. Har jag berättat att jag dessutom fick veta att jag är överviktig och har problem med kolesterolen. Fick veta det efter hälsokontrollen i början av Juli. Så ja, det är dags nu. Och nu skojar jag inte, nu är det allvar.