Äktenskapsskillnad del 2

Nu har vi tänkt i ett halv år och jag är säker på att vi båda är överens. Det är dags att skicka in och fullfölja skilsmässan.

Sitter och funderar på allt vi gjort tillsammans. Alla roliga stunder och alla mindre roliga. Varför gick det så här? Vad kunde vi gjort för att undvika det? Hur gör alla andra för att känna lycka år efter år.

Ta mina älskade morföräldrar. I år firar dom 60 år som gifta. 60!! Det är ju jätte länge och helt fantastiskt.



Eller mina föräldrar. Dom har varit gifta i 33 år. Det är också en hel evighet. Man hinner verkligen göra massor under så många år.



Å ta min systeryster och StorE. Dom gör allt för varann. Visst gör dom saker med sina vänner ensamma också, men oftast är det barar dom. Dom tar hand om varann, hjälper varann med allt. Finns inget kvinnligt eller mannligt. Finns ingen som säger att hon städar, han lagar bilen i deras förhållande. Är det inte så det ska vara. Jämställt och vackert.



Och visst bråkar dom här tre paren också. Men det är det som behövs också.

Jag och T blev tillsammans 10 augusti 1995. Jag hade jobbat på Öland på restaurang Lammet och Grisen den sommaren och vi brevväxlade flitigt. Japp, det var på stenåldern när posten fortfarande fanns och tjänade pengar på folk som köpte frimärken. Jag kom hem den 9 augusti och den 10 bjöd han mig på Ulf Lundell i Uppsala.

I nästan 13 år var vi tillsammans och i 4½ år var vi gifta.

Jag vet vad som gick fel. Vi slutade att umgås. Han gjorde sin grej och jag min. Vi gav varann för mycket utrymme och glömde helt enkelt bort oss, vi.

Det är tråkigt att det slutade som det gjorde, men det hade inte blivit bättre. Ingen av oss ville ta tag i det. Båda litade på att den andra skulle ordna till det, men så funkar det inte i verkligheten. Jag vet det. Och jag är så jäkla konflikträdd och hatar att bli osams med någon så jag var tyst. Lessen och tyst väldigt ofta. Ville ju tala om när jag tyckte något var fel, men det gick inte. Ville inte höra att jag sa fel saker, tänkte fel. Så då var jag tyst.

Jag hoppas att T hittat den där tjejen med lite skinn på näsan nu så han får möta lite motstånd. Tror han kan behöva det. Och trots att det blev som det blev och trots att han gjorde som han gjorde kan jag inte annat än önska honom lycka till.

Nu är jag också kär igen är det lite lättare att vara förstående och det är så härligt. Vill att han ska vara här jämt eller jag hos honom. Han är så fantastisk och det känns så bra att jag vågade prova. Jag var ju så säker på att jag skulle vara ensam för evigt. Men tänk där hade jag fel igen.