Inbillningssjuk?

Min E hade så ont i magen i morse. Så ont så han trodde att han var tvungen att kräkas. Jag försökte verkligen att få med honom till skolan för att sen själv åka till jobbet. Han grät och mådde så illa.

Så tillslut hade han övertygat mig så jag gav upp och ringde alla som borde få veta. Efter sista samtalet var ringt frågade jag hur han mådde.
"Lite bättre, men nu har du ju ringt till skolan så nu måste jag väl vara hemma" sa han och grät en skvätt till. "Blir du arg nu mamma, för att jag inte är sjuk?"
Med facit i hand var det kanske inte nödvändigt att vara hemma idag, men midsommaraftonens illamående sitter fastetsat i bakhuvudet. Jag trodde inte på honom då heller. Trodde bara han var ledsen för att T tagit sin väska och åkt ifrån oss. Det slutade ju med kräks och en bedrövlig midsommar. Jag tog helt enkelt det säkra före det osäkra idag, är det straffbart måntro?

Jag är lite kluven. Ska jag bli arg och skälla eller bara säga "ok för den här gången, men gör inte om det."
Jag tror, jag vet inte, men jag tror att det är lite hjärnspöken som trasslar. Jag är inte utbildad hjärnspöksdoktor, men jag misstänker att någon egentligen mår så pissigt över att hans föräldrar inte bor ihop, att den ena föräldern är ego och för det mesta tänker på sig själv i första hand. Den andra föräldern är en mes och kan inte bli arg och skälla. Han är ju mitt allt och jag göra allt för honom. Är det så illa att vara lite orolig för sin son. Jag hoppas jag får tillbaka det dubbelt när han blir äldre. I dagens samhälle får man inte vara hemma med sina barn en extra dag när dom är sjuka. Nä så fort som möjligt i med medicin, iväg till skolan så jobbet kan skötas.

Han känner sig osäker i skolan. Nya kompisar, ny miljö och nya intryck. Han har ju fått kompisar. En kompis har varit här både lördag, söndag och måndag och det har varit kul och glatt. Så egentligen förstår jag inte det där med att han inte vill gå till skolan.

Prata med T igår och när jag sa att E fortfarande gråter och håller mig kvar när jag ska gå från fritids på morgonen, då förstog han inte problemet.
"Det har gått över för mig. Du får väl busa lite så går det bra"
Men grattis T, att du lyckats. Grattis, verkligen. Och jag skulle vilja se om T kan busa med E när han med sina små men dock så starka armar håller fast benen och samtidigt gråter så hjärtskärande. Jag har ett hjärta och ett samvete, det kanske saknas hos dig T. Börjar iaf att tro det för det visas iderligen. Varje samtal något nytt som får mig att dö en smula till.

Fråga E om han hört sagan om Peter och vargen. Det har han sa han. Försökte förklara för honom att det är svårt att veta om han menar allvar när han nästa gång har ont i magen. Kan ju inte vara hemma så här varje gång det är minsta lilla.

Imorgon är det en ny dag. Då ska det gå. Då ska jag inte ge med mig. Han får väl kräkas då om det nu är så att han mår illa då också. Men jag ska inte ge mig. Ska inte.