En dag med många känslor

Idag följde jag (och många andra) Emelie en bit på hennes sista resa. Det tog lång tid för mig att bestämma mig, men tillslut (efter ett samtal med min kloka mamma) begav jag mig till Skepptuna för att närvara på Emelies begravning. Jag och Vanessa.

Vädret var grått och lite vårkyligt. Lite regnstänk på rutan när jag var påväg. Vägar jag åkt på så många gånger när jag bodde där ute. Så mycket känslor. Att sitta där i kyrkan med en sprattlig nio månaders bäbis som inte förstår sin mammas våta kinder, det är lite udda. Och att bära världens sötaste Vanessa i min famn fram till kistan och lägga ner en ros från mig och en ros från Erik och viska ett par sista ord till Emelie, det är overkligt. Bara 21 år.

Det var en väldigt fin begravning. Hon hade själv skrivit ner hur hon ville att det skulle vara. Vilka sånger, vilka psalmer. Jag tror säkert att det blev som hon önskade. Och till tonerna till R.Kelly The world´s greatest bars kistan ut till en väntande bil som skulle föra henne till hennes sista önskan. Och sen få krama om hennes mamma. Fina varma mamma Kerstin.

Hur ont det än gör hos dom som är kvar så har inte Emelie ont mer. Nu får hon äntligen vila.

Väl hemma igen kändes det skönt att byta om och gå ut. Tog en lång promenad. Vädret skiftade mellan sol och gråa moln, men det var skönt att få lite ny luft i lungorna. Gråta lite och fundera över det korta liv som vi har. Och plocka lite fina vitsippor som äntligen letat sig upp ur det gråa torra gräset. Le lite åt att det äntligen börjar likna vår.

Mötte en häst som aldrig tidigare sett en barnvagn och han ryggade lite. Ville inte riktigt fortsätta gå förrän jag hade passerat. Stannade till och pratade med ryttaren och fick skratta lite åt hans nyfikenhet över barnvagnen.

Livet är kort mina vänner. Lite för kort för vissa. Ta hand om och säg till era när och kära att dom är viktiga och älskade. Och njut mer av livet.