Idag för ett år sen blev jag påkörd på motorvägen påväg till jobbet. Visste ju då att jag var gravid och kunde inte berätta om min rädsla att förlora barnet för alls många. Jag var mer rädd för det än orolig för min rygg och nacke. Det var ett fantastiskt ögonblick när jag på ultraljudet fick se min lilla bäbis för första gången. Vecka tio var jag i då.
Ja jisses vad tiden går.
4 kommentarer:
Ja jisses. Men jag visste å blev såååå orolig, men tänk allt gick alldeles utmärkt bra, hurra!!
Kraaaaaam å nattinatti
Ja vilken tur du hade, det är vi så tacksamma för allihop.
Jag säger det igen:Man måste se upp med sina medtrafikanter. Du vet hur du själv kör men aldrig hur andra kör. Jag är jätte glad att det inte blev värre min tjej och mitt barnbarn.
Sabina: Ja men gu vad vi skrämde dig din stackare. Det blev ju hur bra som helst. :-)
Kram
Mamma: Jag är tacksam jag med.
Pappa: Du har så rätt så ta det lugnt. Speciellt på er väg där ute på landet. Inge kul att möta bilar. Speciellt inte bussen. Usch.
Skicka en kommentar