tisdag 7 april 2009

Stämma?

Ja ni kanske undrar varför det är så få inlägg här ibland. Jo det är ju så att jag ju träffat nån väldigt rar och om jag är där på kvällarna vilket händer då och då (väldigt ofta om ni frågar mina närmsta vänner..) så finns ingen dator att sitta vid. Och på jobbet...ja där jobbar jag för det mesta....
Sen har ju min dator här hemma givit upp och jag ska bara vara väldigt glad att jag har en StorE som är ett geni när det gäller datorer, annars hade jag tappat alla bilder som tagits från i höstas och vintern.

Nu har jag en lånedator från jobbet. Så nu kan jag jobba hemifrån ibland också. Jo jo. Man tackar.

Jo jag är fortfarande kär. Upp över öronen, faktiskt. Jag skulle vilja umgås med honom jämt, men istället måste vi nog dra ner lite på tiden tillsammans. Nu är vi ju inte helt ensamma och att ha barn kan ju ändå trassla till det lite. Det som förut var mycket tid tillsammans med sin pappa/mamma har plötsligt blivit mycket tid med pappa/mamma och den nya och det kan ju ibland vara rätt tufft. Jag tyckte väl att det gick lite för bra så jag anade att det var på G.

Men även jag behöver ha lite egen tid också.

Jag har t ex tagit tag i springningen igen. Har varit ute på två 5 km rundor, en i lördags och en igår. Och det känns super bra. Känner mig så snabb och stark. Helt otippat faktiskt. Å så har jag ju bloggen. Och alla riktiga vänner som jag helt plötsligt inte träffar längre. Det får nog bli så att den veckan vi är helt ensamma är det vår tid och dom andra veckorna får det blir lite mindre av den tiden. Sålänge iaf...

Och nu till överskriften. Varför kan man inte stämma nån i Sverige? Eller kan man det? Som i söndagskväll när jag var förbi biblan här i det lilla lilla samhället och skulle lämna en bok E lånat. Det var ju stängt så jag lämnade in den i bokinkastet. Boken fastnade till och jag puttade in den med höger pekfinger och pang, luckan föll likt en giljotin ner över nageln. Aj satan vad ont det gjorde. Det satt inga varningsskyltar upptejpade om att det är likamed livsfara att putta in boken med bara ett finger. Så nu undrar jag: Är det så att här i Sverige får man liksom skylla sig själv om man är lite klantig? Det känns som min nagel kommer att ramla av och då blir jag inte glad alls. No happy at all.

Så kan vi stämma dom? Bara på typ en miljon kanske..eller...

5 kommentarer:

Fresia sa...

Stäm dom......
fy, så får dom inte göra.

Skönt att du är "tillbaka"

Kramen

Caesar sa...

Du är bäst,saknar dig hela tiden

Londongirl sa...

Roligt med ett inlägg här äntligen! Men inte så kul med nagel/fingret förstås! Det måste ha gjort himla ont!!
Kram

Sabina sa...

Ajajaj, jag säger stäm som faaaan.
Det är såå härligt att höra att du mår så bra igen, Precis som vi alla trodde skulle hända en dag har hänt, lovlei.

Men ingen blir gladare än jag om det finns tid för både Lööööw och vänner.
Kramis

CiCCi sa...

Fresia: Nej verkligen inte. Ska absolut fundera på saken. Det är skönt att va tillbaka å få skriva av sig lite. Kram

Caesar: Min älskling. Saknar dig så fort jag lämnar dig. Saknar dig...

Londongirl: Kul att ni mina trognaste bloggisar tittar till mig ändå fast det är ett tag mellan inläggen. Nej det är ju verkligen inge roligt alls. Ont gjorde det och ont gör det så fort jag stötar till fingret vilket händer ganska ofta. Kram

Sabina: Du ska få lära mig ett par trix när det gäller att umgås med tonåringar. Känner mig så nördig och du är ju den coolaste mamman jag känner till. Vi hörs snart. Kramis