Deklarera

Vet ni vad min 7 åriga son har fått. Jo han har fått hem en inkomstdeklaration. Jag trodde länge att det inte gällde honom. Att det var ett misstag, att dom kanske hade ett datafel som trodde att han var född 1902. Hade nästan tänkt att strunta i den blanketten, men så ringde jag ikväll för att kolla om det stämde att han som är 7 år ska deklarera. Svaret är Ja, Yes, Si, Da, hai, sim.... Joråsåatte. Nu ska jag gå in på skatteverket och deklarera alltså. 11 kr ska han få tillbaka, fast dom betalas ju inte ut för det är ett för lågt belopp. Tur han inte skulle betala något.

Undrar vad som hänt om jag struntat i blanketten?

Helgen

Snart är helgen över. Tänkte dela med mig av en snabb liten resumé.

Fredagkväll grillade vi (jag och E) hos mor och far och hann också med en fika hos fam Larsson där äldsta dottern hade 9 års kalas. En skön och mycket trevlig fredag. Samtidigt i en annan del i det lilla samhället spelade Caesar fotbolls premiär och krossade Vaksala med 3 mål mot 0. Grattis älsklingen!

Lördagen börjde vid halv sju av en liten gos som kom inhoppandes i min säng. Sju satte jag igång tvättmaskinerna i tvättstugan. Sen fick jag för mig att rensa ut vinter- ytterkläder och skor och ställa fram det lite mer somriga kläderna och skorna. Härlig känsla. Hann med en springtur med E på cykel innan vi for iväg mot ett 70-års kalas 1½ timme norrut med mor, far, Systeryster, StorE och mosters lilla älskling. En trevlig em och kväll. Jag körde hem mor, far och E vid tio tiden på kvällen och var inte hemma förrän vid tolv. Sov kvar hos mor och far.

E sov enda till strax efter åtta idag. Kors i taket! Stannade kvar hela dagen och hjälpte till med städning av altanen. Så skönt i solen! På em tog jag och E en snabb tur till Stadium och köpte fotbollsskor till honom. När vi kom hem tog vi cyklarna till Caesar och dottern J. Var inbjudna på god middag. Stannade kvar en stund och hann med lite kortspel innan vi trampade hem igen. En bra avslutning på helgen. Har dessutom alldeles precis deklarerat här på internet så nu ser jag framemot återbäringen vid midsommar. Yihaaa!!

Känner att jag saknar hus och trädgård mer än nånsin nu när solen skiner och man bara vill vara ute från tidig morgon till sen kväll. Men som min kloka mor sa "Du har inga måsten längre, vill du sätta dig i solen och slöa en dag kan du ju göra det med gott samvete".

Min kloka mor får avsluta detta inlägg.

Men,det är ju jag!!!

Nu har jag kommit ut! Ja alltså på Viktväktarnas hemsida. Kolla!

I oktober var jag nere i Malmö och blev plåtad för deras vårkampanj och nu har resultatet alltså kommit. Tänk att jag skulle bli omslagsflicka. Det hade jag aldrig kunnat tro.

Så vill ni läsa om mig och se lite fler bilder så får ni allt gå till ett Viktväktarmöte och hämta tidningen.

Tänk att jag nästan blivit lite kändis!

En hyllning till min Mormor

Elvira Henny föddes tisdagen den 16 april 1929 som nummer 12 i en syskonskara på 13. (Näst äldsta brodern dog efter bara tre veckor så för mormor har dom alltid varit 12)

Hennes uppväxt var fylld av kärlek och värme med många syskon att leka med och föräldrar som såg till att dom alla hade det bra. Gammelmormor jobbade som sömerska och gammelmorfar jobbade i skogen. Dom hade långt ifrån mycket pengar att spendera på lyx. Men så var det här en tid då man ställde upp på varann och familjen, och då är inte pengar det viktigaste.

Min mormor och morfar träffades första gången hemma hos mormor då morfars mamma var där för att sy upp en rock till morfar. Dom var då två små barn som inte visste att det en dag skulle bli dom två. 1947 träffades dom igen och blev ett par. 48 föddes deras första gosse och ett år senare, 1949, gifte dom sig. Året därpå föddes den andra gossen och 51 kom min mamma till världen.

Sen den dagen har min mormor (och morfar också) sett till att fortsätta tänka på familjen i första hand och se till att alla ska ha det bra. Hon ställer upp när helst vi behöver henne.

Jag minns mina somrar hos mormor och morfar. Dom bor precis vid en sjö och en badplats och vi barnbarn var inte lätta att tas med när vi dagarna igenom tjatade på att få gå ner å bada. Minns att mormor en dag utbrast "Nej nu flyttar vi härifrån!" Kanske var vi lugnare den eftermiddagen, men samma sak hände dagen efter kan jag tänka mig. Och dom bor kvar i sitt fina röda hus med vita knutar där svalorna kastar sig mellan husen på somrarna och vi firat jul så många gånger.

Minns också hur mormor stog nästan varje morgon och stekte plättar åt oss till frukost. Klart ni ska ha plättar om ni vill det sa hon. Och så har det varit för alla barnbarn och nu även barnbarns barn. Vill man inte äta det som ställs fram springer hon ut i köket och svänger ihop nåt som barnen gillar bättre. Som förälder försöker man ju hindra henne, men det är lönlöst.

Och nu är min mormor 80 år. Inte lika pigg som förut, men efter en bypass operation (2002) är hon ändå vid livet, och dagar då hon orkar bakas det bullar och kakor fortfarande. Vi hade kalas för henne i lördags och min mamma sa "vi ordnar med allt så du har nåt att bjuda på". Mamma fixade smörgåstårtor och jag bakade tårta. Mormor ville såklart inte strunta i kakor och bullar och fixade ihop 5 sorters kakor och godaste bullarna, trots att vi sa att vi kunde fixa det med. Envis är hon och det har hon fört vidare till sina barn och barnbarn.

Vi var 24 st som firade mormor denna vackra men snålblåsande lördag och jag såg på mormor och morfar att dom tycker om att ha familjen samlad. Det är nog lite kämpigare nu att ha så många hemma än för ett par år sen, men dom gillar det.

Och min vackra mormor höll ett så fint tal till oss som fick mina ögon att glänsa lite extra. Ett par saker som hon sa var, "Ut och res och se världen innan ni blir för gamla och inte orkar. Ta hand om varann och glöm inte bort att hälsa på och inte bara när någon fyller år." Att fortsätta att ta hand om familjen och se till att vi inte tappar bort varann.

Precis som det alltid varit för min mormor. Min starka, goa mormor som alltid ställer upp och sätter familjen främst.

Hipp hipp hurra för min mormor. Må du leva uti många många år till.

Biofredag

Ikväll har jag och min kung Caesar varit på bio. Som en riktig date. Först mat på O´learys och sen bio med lite snarr.

Såg "the Boat that Rocked" som hade premiär idag. Det var ju inte fullt direkt, bara vi och typ tio andra var där, så det kändes inte som premiär.

Filmen var så där. Rolig men ganska seg. Inte i klass med "Love actually" eller "the Holiday", men ändå så där brittiskt präktigt rolig.

Nu har vi kommit hem till mig och vi sitter här i soffan och degar.

Imorgon ska jag baka tårtor som ska med till min mormor som ska ha kalas. Allra käraste mormor som fyllt 80 år. Men mer om det berättar jag en annan dag.

Trevlig helg på er.

Efternamn

En sak jag funderat på ett tag nu. Jag har ju varit gift och när jag gifte mig var det helt naturligt att välja min mans efternamn. Ville känna att jag tillhörde honom, ville känna att det vi hade var starkt och gemensamt. När vi fick vår son sa jag "så länge jag inte har ditt efternamn så får inte heller han ditt efternamn". Det låter grymt, men jag sa det med glimten i ögat och han gick med på det. Två år senare friade han och det kändes helt naturligt att byta efternamn, men samtidigt kändes det väldigt underligt. Som om mitt efternamn jag levt med och som jag kände mig hemma med inte tillhörde mig längre. Jag var kluven, men jag ville ändå byta. SÅ jag gjorde det.

Nu är jag skild. Och om jag inte riktigt kände mig helt hemma med mitt nya efternamn förut så känner jag mig verkligen inte hemma nu. Jag funderar helt enkelt på att byta tillbaka. Har funderat på det en längre tid och jag har kommit fram till att om jag mot förmodan skulle falla igen för frågan om jag vill gifta mig så ska jag inte byta mitt namn igen. Jag vill tillbaka till min familjs namn. Inget speciellt namn, men jag saknar det.

Har frågat min lilla E vad han skulle tycka om jag bytte namn, men han gillar det inte. Han är verkligen emot det, men han sa också att han kanske skulle kunna tänka sig att ha bådas namn då.

Så vi får väl se hur jag gör. Måste bara bestämma mig för jag känner inte att jag är jag i det efternamn jag bär nu.

Who am I fooling?

Alltså, vem försöker jag lura? "Behöver lite mer tid för mig själv" Bullshit! Javisst, jag fick lägenheten städad och jag hann med en springtur och baka en American Apple Pie ala Leila Lindholm och ett gäng skorpor. Men shit vad jag saknar min kejsare Caesar. Hörde den här låten i morse påväg till jobbet och den fastnade liksom...



Nu sitter jag här med min lilla gos som sällskap och tittar på den nya serien "Hjälp, jag är med i en japansk tvshow!" Helt galet, men så mysigt att ha honom hos mig och det spelar ingen roll vad tvn visar då. T fick ha honom ett extra dygn den här gången både för att jag hade honom en extra natt senast och för att T var ledig idag så då fick ju E vara ledig också. Han har varit sjuk min gos. Förkyld som tusan. Men som tur är så är han bättre nu. Kanske kan bli en bra påskhelg.

Och precis nu var det nån som slog sina små armar om min hals och utbrast:
"Jag älskar dig mamma!" Åååå vad han är go.

Imorgon blir det nog lite jobb efter att jag haft tvättstugan mellan 7 och 12. Har ju lovat att försöka hinna med lite jobb nu när jag fått låna en dator. Men sen hoppas jag på att vi ska ha minst två dagar med släktmiddagar, äggjakt i trädgården hos mor och far, sol, mys och grillning.

Så nu är det prioritet E och påsk. Sen bara måste jag få kramas med min Caesar innan jag blir galen.

Glad påsk på er!

Stämma?

Ja ni kanske undrar varför det är så få inlägg här ibland. Jo det är ju så att jag ju träffat nån väldigt rar och om jag är där på kvällarna vilket händer då och då (väldigt ofta om ni frågar mina närmsta vänner..) så finns ingen dator att sitta vid. Och på jobbet...ja där jobbar jag för det mesta....
Sen har ju min dator här hemma givit upp och jag ska bara vara väldigt glad att jag har en StorE som är ett geni när det gäller datorer, annars hade jag tappat alla bilder som tagits från i höstas och vintern.

Nu har jag en lånedator från jobbet. Så nu kan jag jobba hemifrån ibland också. Jo jo. Man tackar.

Jo jag är fortfarande kär. Upp över öronen, faktiskt. Jag skulle vilja umgås med honom jämt, men istället måste vi nog dra ner lite på tiden tillsammans. Nu är vi ju inte helt ensamma och att ha barn kan ju ändå trassla till det lite. Det som förut var mycket tid tillsammans med sin pappa/mamma har plötsligt blivit mycket tid med pappa/mamma och den nya och det kan ju ibland vara rätt tufft. Jag tyckte väl att det gick lite för bra så jag anade att det var på G.

Men även jag behöver ha lite egen tid också.

Jag har t ex tagit tag i springningen igen. Har varit ute på två 5 km rundor, en i lördags och en igår. Och det känns super bra. Känner mig så snabb och stark. Helt otippat faktiskt. Å så har jag ju bloggen. Och alla riktiga vänner som jag helt plötsligt inte träffar längre. Det får nog bli så att den veckan vi är helt ensamma är det vår tid och dom andra veckorna får det blir lite mindre av den tiden. Sålänge iaf...

Och nu till överskriften. Varför kan man inte stämma nån i Sverige? Eller kan man det? Som i söndagskväll när jag var förbi biblan här i det lilla lilla samhället och skulle lämna en bok E lånat. Det var ju stängt så jag lämnade in den i bokinkastet. Boken fastnade till och jag puttade in den med höger pekfinger och pang, luckan föll likt en giljotin ner över nageln. Aj satan vad ont det gjorde. Det satt inga varningsskyltar upptejpade om att det är likamed livsfara att putta in boken med bara ett finger. Så nu undrar jag: Är det så att här i Sverige får man liksom skylla sig själv om man är lite klantig? Det känns som min nagel kommer att ramla av och då blir jag inte glad alls. No happy at all.

Så kan vi stämma dom? Bara på typ en miljon kanske..eller...