Nu får det faktiskt sluta

Hade tänkt skriva en årskrönika som jag brukar, men när jag tänkte igenom 2010 så fann jag inte så där jättemycket glädje att skriva om så det blev en tråkig krönika.

Första halvåret handlade om flytt och E som var en orolig själ såfort han kom hit vilket resulterade i att vi nästan bara bråkade när han kom. Inte så konstigt, hans mamma flyttade ihop med en ny man som inte var pappa och han skulle bli storebror. Klart han oroade sig för att ingen skulle ha tid med honom längre. Gick till psykolog för att få hjälp och det hjälpte...om än lite...Dessutom fick jag diskbråck och blev sjukskriven för första gången i mitt 35 åriga liv (bortsett graviditeten med E). Och E som cyklar omkull och nu inte skadade sig så mycket mer än skrapsår, liten hjärnskakning och en stukad hand. Men det var inge kul att se honom sån och med allt blod på marken. Usch. Aldrig mer!

Andra halvan handlade mest bara om sjukdomar, död och vänner som mår psykiskt dåligt.

Först min förra chef som fick diagnosen bukhinnetumör. Den upptäcktes i augusti och han opererades snabbt. Nu var jag och hälsade på idag och både han och hans fru är vid gott mod då dom fått diagnosen att det var en godartad och långsamt växande tumör. Men det är inte över än. Det sitter kvar fula eländigt tumörer på levern och dom ska såklart bort under våren. Genomgoa härliga underbara P, du måste överleva det här. Du bara måste. Så härligt att träffa er igen och se så mycket livsglädje. Så allt som har namnet tumör eller cancer i sig kan dra åt h &"(\*%!!

Sen händer det obegripliga att lilla R avlider i sömnen bara en vecka innan jul. Så tragiskt och overkligt...så orättvist...så jäkla onödigt. Precis när E vant sig vid sin lillasyster och märkt att hon faktiskt inte tar all pappas tid. Så...så jäkla onödigt...

Och igår kom droppen. Den fröken E hade på dagis har en dotter som E gillade så mycket att leka med när han var liten. En dotter som är nästan 10 år äldre och som gärna lekte med lilla söta E. Igår på Facebook läste jag det helt ofattbara att hon mår så dåligt att hon t om försökt ta sitt liv. Att hon sedan fyra månader tillbaka mår riktigt riktigt dåligt. Och det borde inte vara så.

Och det här får mig att må skit. I min perfekta värld mår alla bra och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Men den världen finns inte. Det här året slutar i tårar och jag har fått nog av allt elände. Alla underbara människor som mår så dåligt som verkligen inte borde må så. Det påverkar mig så oerhört. Och det stör mig att jag inte kan hjälpa till.

Nej nu önskar jag mig bara lyckliga slut framöver och jag vill att 2011 ska bli ett bra år så jag kan glömma det här skitåret.

Fast man ska väl tänka lite positivt också över 2010. Jag har ju fått underbara Emmmy, mitt lilla gudbarn. Å mitt i allt elände som död, diskbråck, cykelolyckor, tumörer och alla andra tråkigheter så är hon en liten ljusglimt och ett kvitto på att allt inte är överjävligt.

Nu får det faktiskt vara nog. Nu får det faktiskt sluta.