Bättre?

Det blir inte bättre, snarare sämre. Gråter oftare nu. Ständigt trött och orkeslös. Vill inget, orkar inget. Allt känns som ett gigantiskt projekt så fort det är nåt. Å minsta lilla motgång å ögonen fylls med tårar. Inte konstigt att kroppen inte reagerar när jag äter så nyttigt som jag kan. Haft en rejäl svacka sen jag skrev sist å inte orkat tänka på vad jag äter. 

Haft återfall. Ätit chips så jag fått ont i gallan jag inte längre har kvar. Ätit godis fast jag varit mätt redan. Ätit fikabröd i smyg när ingen sett på. Å jag har knappt tränat för en lite förkylning i kroppen. 

Funderar på att ta en paus i Viktväktarna. Kroppen orkar inte just nu. 

Har en massa måsten jag måste ta tag i och ett par saker jag borde. Samtidigt kan jag knappt tänka. Det enda som cirkulerar i huvudet är hur mycket mejl det är imorgon att ta hand om. Under eller över 100? 

Pratade med min goa vän Monica i förra veckan å hon peppar å försöker lyssna på vad jag säger mellan snyftningarna. Sök nytt jobb!! Jag vet, jag borde. Det är för långt till pension att må så här, men vad ska jag söka? Vad kan jag?

Det kanske blir bättre snart. Kanske...

Stress

Så mycket jag är stressad över just nu. Får in lite för mycket jobb nu och vi börjar alla på jobbet bli lite trötta och slitna. Jag med familj har själv inte så mycket möjlighet att jobba över, men idag är det planeringsdag på dagis så J och V är hemma. Passar på att ta första tåget till jobbet. 5.10. Så idag blir det övertid innan jobbet. Blir lite mer än 1,5 timme i ensamhet på jobbet. Skönt. Kanske inte är så mycket det att vi har för mycket att göra som stressar mest, men vissa kollegor som inte gör det man ska på arbetstid, dvs jobba. Det snackas om vad man ska äta till lunch och middag, tittas på youtube, Facebook, snapchats osv. Känns som några redan givit upp. Men jobbar gärna helger för att få dubbelt betalt. Tur man har en uppmärksam chef som ser, lyssnar och tar tag i saker. 

Sen det där med att gå ner i vikt. Booring!! Asså det e så satans tråkigt speciellt när det gåååår sååååå sakta! Första veckan gick jag ner 1,1 kg. Inte så konstigt. Slutade ju att äta godis, chips och glass varje dag. Men nu har ju kroppen vant sig. Andra veckan 0,4 ner, tredje veckan 0,3 ner. Gäsp... Så för att jag ska gå i mål innan nyår som jag tänkt måste jag träna ännu mer och äta ännu mer nyttigt. Aldrig gå ut å äta och aldrig dricka vin och aldrig äta goa saker. Men det är ju det vv tillåter. Men jag vill inte att det ska va så här segt. Å mer tid till träning finns nästan inte. Men men det är ju ett i-lands problem. Kommer för alltid vara tvungen att tänka på vad jag äter. Alltid!

Å så är det allt annat till vardags som  stressar. Lämna på dagis, hämta från träning, handla, träffa släkt å vänner, andas, tvätta, laga mat, städa, planera, borde fixa Eriks rum, se till att Erik trivs på skolan, träna och så vidare....vet inte när jag träffade Sabina senast å det stör mig. Fina du, om du läser detta, jag tänker på dig dagligen. Vi får träffas snart. 

Snart framme på jobbet. En ny vecka med en massa måsten startar. Andas!

En helt vanlig onsdag

Stress på jobbet, till tåget, middag, tvättstugan, läxtjat osv...

Men mitt i kaoset och vardagstristessen var det någon som ville muntra upp och visa att jag duger och är det bästa som finns. Höstdepritionen som börjat ta tag i mig gjorde ett litet avbrott. Alla sorgliga bilder på flyende barn från Syrien blev för en stund lite suddiga. För en kort stund handlade allt om mig. 

Tänk att en vacker bukett med röda rosor kan få mig att må bra för en sekund. Precis vad jag behövde. 

Från han som älskar mig så mycket att han orkar stå ut med mig. Kärlek.

Tack älskling. 

Måndagstankar å tonåringar

Jag vet vart han fått det från, hans humör när han är hungrig och när något inte blir som han tänkt. Jag blir nämligen också irriterad när någonting går emot mig. Och inte för att jag riktigt minns, men jag gissar att mina tonår inte var lättare än någon annans. Och inte svårare heller. Men vad tusan säger man och vad sjutton gör man när tonåringen är besviken på kläderna i butiken, att det inte sitter så där perfekt som man önskar? Vad säger man när han skyller allt på sig själv och vad jag än säger så är det fel? Vi har aldrig råd, vi är dom fattigaste av alla han känner. Alla andra har en uppsjö med Playstation-spel och xboxar och gamingdatorer och senaste telefoner. Och han vill verkligen ha allt han pekar på annars är livet så tråkigt och svart och orättvist. 

Och skolan är skit. Han vill inte gå dit. Fast i fredags var han ganska glad för då trivdes han och hade kompisar. Men idag måndag gjorde magen ont igen.

Och jag försöker. Försöker peppa och stötta. Försöker förklara och lösa problem. Försöker lägga alla pengar på kläder så han ska känna att han passar in. 

Men han å jag e rätt lika. Jag vill också ha obegränsat med pengar. Jag trivs också väldigt bra på jobbet på fredagar. Vill också att kläderna ska sitta perfekt. Så jag fattar ju vart han får det ifrån. 

Å samtidigt flyr hundratals från krig, svält och tortyr ute i världen. Barn som inte ens vet hur framtiden ska bli. 

Å samtidigt kämpar många runt omkring mig i min närhet mot cancer och ovisshet om dom ens kommer få se sina barn sluta skolan. 

Man borde ju vara förbannat glad och tacksam för det liv man har, men man är inte det. 

Tragiskt. 

Höstsymptom

Ligger i sängen å snörvlar. Höstens första förkylning är ett faktum. Känner mig hyfsat ok ändå å med tanke på alla nysande, hostande, kraxande kollegor på jobbet är det ju inte konstigt att jag nu nyser å snörvlar. Har väntat på att det skulle komma. 

Så typiskt bara att jag äntligen kommit igång på gymmet. Men så är det ju alltid när man börjar träna efter uppehåll. Baskiluskerna älskar trötta muskler. Jaja. Bara å ta det lite lugnare. Igen..

Vikto går bra. Gick ner 1,1kg första veckan. Helt ok. Men huvaligen vad godissugen jag var ikväll. Tur J ätit upp allt smågodis från helgen. Tack. 

Imorgon kommer storhjärtat hit igen efter en vecka hos pappilainen. Ska bli kul å ha han här igen. Mycket att göra såklart, men ooo så kul.