Ännu en soldat

Ännu en kämpe, en krigare, har tagit plats i ledet i armén som kämpar mot Cancer. Sabina min vän har hängt på sig geväret, satt på sig rustningen som inte klär henne och är tung och skaver. Skorna som är smutsiga och hårda. Hjälmen för stor. För hur mycket hon än förberett sig under de tre senaste veckorna är hon ändå inte redo. Åldersnojan har övergått i förtvivlad ångest och oro att hon inte ens kommer till sin 40 års dag.

Hon vill inte vara där. Det vill ingen som står i ledet. Men hon ställer sig i ledet. Hon rätar på ryggen. Hon vet vad som krävs för att besegra den här jävla sjukdomen. Hon vet att än är inte slaget över. Hon vill bevisa för den här jäveln att hon är starkare. Att hon kommer gå segrande ur det här. Den jäveln kommer stå och skaka och ångra att den någonsin tänkte tanken att bråka med Sabina.

Jag vill bara skrika. Förbannade jävla skit. Fan vad jag hatar dig. Rör inte min kompis ditt jävla förbannade monster. Backa!! Hatar hatar hatar.

Sabina, du är stark. Du är min kämpe. Du är min bästa vän, min syster, min hjälte. Ta ett djupt andetag. Tag min hand och vi ska se till att vi går segrande ur det här slaget. Det finns inget annat älskade vän. Låt inte den jäveln bråka mer med dig. Vi är många som är med dig. Låt oss vara med i din strid och sätta den jäveln på plats.

Ingen bråkar med vår Sabina!