Just nu är Vanessa extremt mammig och det oroar mig en smula. Det blir ju inte bättre av att jag inte klara av att höra henne så ledsen och ger inte älsklingen en chans att försöka få henne att lugna sig. Jag tar henne direkt, nästan.
Jag känner att om vi inte kan duga lika bra båda två kommer min lista jag skrev om att göra när jag inte ammar längre, ta lång tid att genomföra.
Det är inte bara älsklingen som fått veta att han inte duger åt gosan. Även mormor fick det "in the face" i veckan. Hon försökte söva V men se det gick inte för sig. Hon skrek å skrek. Inte bra.
Hur ska jag göra för att hon ska förstå att andras famnar är lika bra som min? Och så måste jag ge andra en längre chans. Speciellt älsklingen. Fast idag vid middagen blev hon trött å J gick och vaggade henne i famnen och tillslut somna hon. När jag sen tog henne för att J skulle få äta började hon gråta, så det finns hopp.
Jag behöver säkert inte vara orolig och snart kommer jag undra vad jag gjort för fel när inte jag duger längre. Så jag tror jag kanske ska passa på att njuta av att vara oumbärlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar