Jag blir galen. Jag kan inte sluta tänka på honom. Han finns där hela tiden. Jag tänker och tänker och tänker. Jag ser honom på dagarna och på nätterna på näthinnan och det går inte att blunda, han finns där iaf. Och han finns där när jag jobbar och när jag äter och när jag klär på mig och när jag kör bil...och...ja jämt. Och allt jag kan tänka på är alla bra stunder. Och dom var många. Och jag tänker att jag är knäpp som vill lämna honom, han är ju världens goaste och snällaste. Och allt jag vill är att han ringer och att han vill träffas. Att han visar att jag har fel. Men jag vet att jag har rätt.
För ibland tänker jag på varför jag faktiskt lämnar honom. Och då kommer jag på varför. Och jag intalar mig att jag har rätt och då är det värt att bli lite galen.
Kanske...
2 kommentarer:
Jag förstår dig mitt hjärta. Me 2 gillar det mesta med din J. Dock inte det som gett dig en riktigt bra anldening att lämna. För ingen ska leva på det sättet ingen.
Så när du får ångest å bara tänker på dom bra sakerna som du givetvis ska ha med dig i ryggan så glöm för gudsskulle inte dom mindre bra.
PuSsA
Ok...fast det är svårt....puss
Skicka en kommentar