onsdag 18 september 2013

Bulan


Idag hände det som jag väntat på. Inte längtat efter utan befarat att det ska hända när som helst, bara en tidsfråga. Inte om det ska hända utan när det ska hända Vanessas framfart slutade med en stor bula i pannan.  Ett fall ur soffan ner på golvet. En stor bula som till kvällen när jag kom hem hade minskat något och mest bara var blå. Kortet ovan är taget en stund efter det inträffade. Och stackars pappan som hade dåligt samvete och som mamman inte gjorde bättre när hon ville åka in till akuten för en lite koll. 

Hon har mått bra under dagen. Ätit bra och sovit normalt och lekt med sin pappa. Men när jag kom hem var hon något slöare. Inte så sugen på något och ville mest krypa upp i famnen. Så mamman ringde såklart vårdguiden och fick prata med tre olika sköterskor. Svårt att säga, men åk in om ni är oroliga var väl det sammanfattande svaret. Hade jag varit ensam hade jag suttit där inne.

Men så börjar man tänka att den där lilla febern som började komma krypande och det där att hon inte vill äta välling för det verkar som att halsen gör ont kan ju faktiskt bero på samma sak som mamman hade i helgen. Ont i halsen, trött och slö. Så tillslut bestämde vi oss för att avvakta lite till. Det hade ju ändå gått många timmar mer än de där första sex timmarna som man kallar kritiska. Å så började jag tänka på alla bulor Erik fick som liten från högre höjder och mot hårdare golv än dagens fall. 

Nä, det är nog eventuellt ingen fara den här gången heller.

3 kommentarer:

Mamma sa...

Men man blir ju lika orolig varje gång. Störtkruka??
Kram

Sabina sa...

Ja men hjälm då kanske ;) finns ju faktiskt. Men å andra sidan, detta var första gången sedan hon började röra sig som hon slog i, då kanske det inte behövs ;))
*S A K N A R * D I G *

Kraaaaaaaam

CiCCi sa...

Hjälm kanske vore nåt. ;-)

Kram på er