Veckan som gick

Så har hon då blivit sju månader. SJU!!!  kan någon säga mig var stoppknappen är. Snart är hon väl tonåring och bara sitter vid dator eller tvn och hjälper inte till för hon behöver inte om hon bara visar sin sura sida.

Önskar mig ibland tillbaka till den tiden då ansvar inte var något man tänkte på. Tänk att slippa räkningar, slippa städa, slippa plocka ur diskmaskinen (hade iof ingen), slippa oroa sig för om man kommer få nån pension alls när den dagen kommer, slippa laga mat, slippa tvätta....om man ändå var där igen. Nu flyttade jag iof hemifrån när jag var 16 så jag fick ta hand om mig ganska tidigt, men ändå. Mamma fanns ju ändå alltid där och gav mig pengar så fort jag behövde för att jobba extra gjorde jag inte så värst ofta och gjorde jag det gick dom pengarna till annat än mat. Hur hade hon råd egentligen??? Fattar inte. Tror hon har ett träd där det växer pengar nånstans.

Den här veckan har jag dessutom varit såååååå sjuk. Herregud. Känt mig som en man. Snorat och haft ont i huvudet och bihålerna och svettas bara jag tar mig från sängen till köket. Hade man haft ett vanligt jobb hade jag ju varit hemma och vilat. Men det här jobbet som mamma, där finns det inte rast och ingen ro. Jag vill sova, men lilla V vill bara leka med sladdarna på golvet. Och äta på mina eller pappans tofflor. I stort sett göra sånt som hon inte får alltså. Och kryper gör hon ju. Eller hasar kanske är det rätta ordet. Snabb är hon också. Jösses. Fast ibland sover hon ju också. Rekordet denna vecka är två timmar i streck på em i torsdags, annars är det nånstans mellan 45 min och en timme. Hinner i stort sett lägga mig ner innan hon vaknar. Men jag ska inte klaga.

Och nu har jag slutat amma helt. I söndagsnatt var sista gången. Känns konstigt. Men det var läge. Två små tänder visar sig i underkäken och dom sylvassa söta vill man ju inte ha bitmärken av. Speciellt inte där.

Så nu är det dags att ta fram listan på saker jag ska göra när jag slutar amma. Börjar nog med att äta choklad i stora lass. Sen kanske jag ska ta mig en flaska bubbel. Kanske nästa helg tillsammans med syrran när vi ska på spa. Å massage, gu vad jag längtar efter massage. Jag ska se till att det blir av snart.

Å så blev det helg igen. Erik är här. Han kom igår när jag mådde som sämst och såg stjärnor när jag var uppe ur sängen. Hör att han frågar om den lilla affären är öppen och undrar vad han ska köpa men orkar inte gå ur sängen för att fråga. Sen hör jag honom greja med spargrisen, han klär sig och går ut. Snart är han tillbaka och in kommer han med en chokladask och en lapp.

Sen när vi satt i soffan och jag försökte förhöra honom (med min täppta näsa) på engelskan skulle han gå å hämta lite saft att dricka. Då kom han och frågade hur man gjorde honungste för han skulle göra lite till mig. Han ligger väldigt bra till just nu.
I kväll spelar han hockey i Kärrtorp och som tur var kunde han åka med en annan i laget så jag inte behövde köra dit. Och i morgon kväll spelar han hockey i Västerås två matcher. Antingen hoppas jag att jag är tillräckligt frisk att kunna åka med då eller att han kan få skjuts av sin far eller någon annan i laget. Inge kul att sitta i en kall hall när man bara vill ligga ner och sova. Vi får se.

Och så tänker jag en massa på Sabina. Dag som natt.

Det var väl i stort sett allt som hänt denna vecka.
Trevlig helg på er.

Sitter

På tisdag fyller solstrålen 7 månader. Nu sitter hon mer än hon ligger och hon tar sig fram. Tänk vilken tur att jag har henne när dagarna känns tunga och grå. För en stund känns det lite lättare att le.

Och så har det kommit en liten tand nere minsann. Den har precis igår bara brytit sig upp och är vass så vass. Så nu är det verkligen dags att sluta amma.

Ännu en soldat

Ännu en kämpe, en krigare, har tagit plats i ledet i armén som kämpar mot Cancer. Sabina min vän har hängt på sig geväret, satt på sig rustningen som inte klär henne och är tung och skaver. Skorna som är smutsiga och hårda. Hjälmen för stor. För hur mycket hon än förberett sig under de tre senaste veckorna är hon ändå inte redo. Åldersnojan har övergått i förtvivlad ångest och oro att hon inte ens kommer till sin 40 års dag.

Hon vill inte vara där. Det vill ingen som står i ledet. Men hon ställer sig i ledet. Hon rätar på ryggen. Hon vet vad som krävs för att besegra den här jävla sjukdomen. Hon vet att än är inte slaget över. Hon vill bevisa för den här jäveln att hon är starkare. Att hon kommer gå segrande ur det här. Den jäveln kommer stå och skaka och ångra att den någonsin tänkte tanken att bråka med Sabina.

Jag vill bara skrika. Förbannade jävla skit. Fan vad jag hatar dig. Rör inte min kompis ditt jävla förbannade monster. Backa!! Hatar hatar hatar.

Sabina, du är stark. Du är min kämpe. Du är min bästa vän, min syster, min hjälte. Ta ett djupt andetag. Tag min hand och vi ska se till att vi går segrande ur det här slaget. Det finns inget annat älskade vän. Låt inte den jäveln bråka mer med dig. Vi är många som är med dig. Låt oss vara med i din strid och sätta den jäveln på plats.

Ingen bråkar med vår Sabina!

Hasar

Är det bara rätt sak så tar hon sig frammåt

Bilder

Hon ler inte alls speciellt ofta mot kameran längre. Hon är mer sugen på att ta kameran om man kommer för nära. Men man behöver ju inte alltid le för att det ska bli bra bilder. Här kommer ett par....

Saknar och myser

J har varit borta sen i onsdags kväll å jag saknar honom. Massor.

Men jag passar på att njuta av all tid jag får med mitt E istället. Det händer inte så ofta nu för tiden upptäcker jag nu när det händer. Vi pratar och tittar på tv ihop. Och han är så otroligt rolig med sina små kommentarer och funderingar. Vi skrattar mycket. Det behövs.

Nåt lurt??

Vet inte riktigt ja vad som angripit min storgos. Han kom hem igår och mådde jättedåligt. Ont i huvudet och febrig. Låg till sängs hela dagen och åt inget, drack lite och sov mest. Fick en alvedon på em. I morse vaknade han kl sex och har varit vaken hela dagen. Ingen feber men trött och orkeslös. Trodde febern var tillbaka mitt på dagen, men inte mer än 36,9 som mest idag. Känns som det är nåt lurt. Antingen var det den snabbaste influensan ever, eller så har den bara tagit en paus och kommer tillbaka med buller och bång.

Kanske det blir kalas i morgon iaf då. Håller tummarna.

Åkte aldrig till Sabina idag. Vill ju inte riskera att smitta henne nu, ja ifall jag nu bär på någon baskilusk och ifall Vanessa fortfarande kan smittas med sin snoriga näsa. Hon behöver all styrka just nu. Men jag tänker på henne. Dag som natt. Längtar tills vi kan ses.

Men jag fick en dag med min storgos i soffan istället. Det hör inte till vanligheterna direkt och jag gick å hyrde två filmer. Madagaskar 3 och en hockeyfilm som innehöll mer slagsmål är hockey, men sonen var nöjd. Är glad att jag fick mysa med storgosen.

Annars är jag rätt nöjd så här på kvällen att jag sitter inne med tända ljus och värme. Där ute är det riktigt busväder med blåst och snöyra. Idag är jag glad att jag inte är hemlös.

Lagen om all jävelskap

Den där dagen då jag äntligen ska få träffa finaste Sabina närmar sig, men det verkar ju inte vara tur på något sätt just nu. Vanessa är lite halvsnorig sådär. Ja alltså så där så hon snorar ner min tröja, men hon är pigg å äter å sover som hon ska å ingen feber så hon är väl ändå hyffsat ok. Å så kommer sonen hem med feber och ont i huvudet. Så det ser mycket dystert ut på fronten att få träffa Sabina. Får ju inte smitta ner henne nu. Dessutom är det kalas för goaste gudbarn/kusin/systersonen Axel på lördag med en massa kusiner och sysslingar som man äntligen ska få träffa efter att inte sett dom på typ två år. Det ser ut som det kalaset ligger i fara också. Ja för vår del alltså. Å dessutom är Jörgen borta tills på tisdag.

Så nu undrar jag så här. 2013. Är det året då all jävelskap ska inträffa. Ok, den trettonde är ju inget tur nummer, men ska det fortsätta så här resten av året då vet jag inte om jag vill vara med längre. Ge mig något att skratta åt bums.

Steppa

Fullt med spring i benen...

En sån där dag

Idag är en sån där dag då jag känner mig en aningen mer bekymrad, mer tung och suckar mer. Allt känns liksom lite mer gråare än vanligt. Borde ju vara glad. Då gäller det att rycka upp sig å tänka på mer bra saker.

Jag är så otroligt glad att Sabinas op gick bra. Hon lever. Hon har en lång väg kvar innan hon kan andas ut, men tills dess är jag så otroligt glad att jag kommer få fortsätta att höra hennes galna humor, höra hennes vackra röst i singstar och få dansa med henne igen.

Jag är så glad att solen inte skiner idag för det gör att det ser mer dammigt ut när solens strålar letar sig in i köket.

Jag är glad för att vänner ska gifta sig. Då får jag gå på bröllop igen och det var sannerligen inte igår.

Jag är glad att Vanessa finns. Hennes leende, hennes skuttande, hennes små händer som drar mig i håret, hennes snoriga näsa, hennes skratt klockan fem på morgonen. Glad i dig.

Jag är glad att Erik finns. Han är just nu hos sin pappa och jag saknar honom. Precis som alla gånger han är där. Men jag är glad att dom bor i Vallentuna så han måste gå hem till mig efter skolan och äta upp allt vårt bröd och vara här tills hans pappa kommer å hämtar honom. Appropå det, borde han inte vara här nu??

Jag är glad att jag har Jörgen. Inte så glad att han lämnar mig och V för att åka till London ons-tis, men jag är glad om han kommer hem och om han kanske har med sig någon fin present. Eller iaf kommer hem...

Jag är glad att jag har en inkomst fast jag inte jobbar just nu. I vissa länder får man inte vara hemma så länge efter att man fått barn som här och jag är glad att jag har ca 7000-9000 i månaden och att det räcker till hyran och alla försäkringar, sen är jag glad om jag har råd att klippa mig. Annars är det lockande att raka av allt hår för att slippa den utgiften samt kostnader för schampoo och balsam. Men jag är glad att jag har hår.

Sådär, vet inte om jag känner mig så mycket gladare än, men det kommer nog. Jörgen kallar mig för en argbigga och kanske han har rätt. Men det känns som om jag borde vara gladare än jag är.

Sabina, i vått å torrt