torsdag 22 december 2011

Julstämningen som kom av sig igen

Det är någonting med den här månaden som gör att man får sig en tankeställare.

I tisdags åkte jag till jobbet tidigt för att hinna ikapp det som jag låg efter med i måndags. Ville att det skulle vara gjort när min kollega kom in så jag åkte redan vid fem i sju och tog det lugnt in mot Kista. Jag brukar inte stressa och jag hade inte ens bråttom den här morgonen och jag brukar ligga i det högra körfältet för jag behöver inte köra 110 bara för att det är tillåtet. Men av någon väldigt onödig anledning hamnade jag i det vänstra körfältet bara en avfart innan den avfarten jag skulle åka av på. Precis innan Häggvikavfarten blev det temposänkning och jag saktade in. Det blev i stort sett stillastående och jag hann tänka "vad bra att jag höll avstånd så jag hann stanna" och då smällde det.

Ljudet är kvar i mitt huvud fortfarande. Och lamporna som bländade. Sen stog jag still och bara skrek. Ont gjorde det också. Så himla ont i nacken och i bakhuvudet. Och i knäna. Det tog säkert bara sekunder men det kändes som minuter när jag letade efter min telefon och innan dörren öppnades av han som körde på mig. Upptäckte att min bil stog mot färdriktningen och blev rädd att jag skulle bli mer påkörd. Han ringde sos och bad om ursäkt säkert tio gånger. Sen letade han upp min telefon som låg under handväskan på golvet. Jag hade alltså lagt den i handväskan och inte i jackan som jag först trodde. Ringde först jobbet. Ja, det är ju viktigt att tala om för chefen att man blir sen in. Gissar att min stackars chef inte riktigt fattade vad jag sa. Sen ringde jag min älskade Jörgen. Det tog nog någon minut innan han förstog vad jag sa mellan snyftningarna. Skulle ju velat ringa min mamma men precis då kom brandkåren.

Jag satt och tänkte att jag tyckte så synd om dom som skulle på möten och till jobbet och inte skulle komma i tid. Jag har ju själv suttit i ganska många såna köer och förbannat alla dessa som står ivägen. Nu var jag själv en sån. Även om det inte var mitt fel.

Ambulansen kom och polisen. Blev väl omhändertagen där på motorvägen. När beslutet togs att taket skulle klippas på min älskade lilla bil sprutade tårarna. Min lilla pärla som tagit mig överallt och aldrig bråkat. Å vad jag älskar den där lilla skodan. Nu är den ett minne blott.
Men man säger inte emot när nacken gör ont och man känner sig väldigt okaxig.

När jag väl kom in till akuten klipptes kläderna och röntgen gjordes av nacken, lungor och mage. Inga inre blödningar och som tur var inga skador på skelettet. Klockan var nio när jag lämnade akuten och fick komma till avdelning och då kom Jörgen. Fina älskade Jörgen. Kändes skönt att se honom. Och att sen få ringa mamma och kunna säga att det är ok. Och på kvällen att få prata med min lilla gos och berätta att hans mamma mår bra. Fick åka hem redan på eftermiddagen.

Och det är ok nu. Jag mår efter omständigheterna bra. Har ont såklart, men jag lever och jag mår bra. Knäna är lite blå och svullna och nacken och musklerna vid halsen spänner och drar och huvudet värker, men jag lever och är inte mer skadad. Just nu iaf.

Pappa och mamma skjutsade mig till skroten igår för att hämta alla grejer jag hade i bilen.

Min pärla. Alldeles kall och översnöad och förstörd.
 Tack alla underbara goa vänner och familj som tar hand om mig och tänker på mig. Jag mår ok nu. Och det är dags att ta tag i julstämningen igen.

Lova att ni tar det försiktigt i jultrafiken.

5 kommentarer:

Mari sa...

Älskade Cicci, tårarna rinner när jag läser detta. Både för att jag inser vad som kunnat hänt men även för att det gick bra trotts allt. Du måste haft en skyddsängel<3
Tråkigt med pärlan men som någon klok människa sa någon gång: En ny bil går att köpa, men ingen ny Cicci.

Sköt nu om dig o de dina<3

Kram o en riktig God Jul
Mari

Sabina sa...

Japp då gråter jag igen. Har sagt det men säger det igen, är sååå glad över att du lever, att du är min bästa vän och att det inte blev "värre" än så här.

Förstår att du är ledsen över bilen, men du kan säkert hitta en ny vapendragare.

Älskar dig fina <3

puss å kram

LT sa...

Hej Cicci
Säger som föregående kunde inte låta bli att gråta när man läser detta. Sen när det hänt tänker du först på att ringa din chef, kära plikt trogna Cicci. Hoppas nu det onda går över och att du får en riktigt fin jul. Kramar från Lena

Sandra sa...

Nämen fy så himla otäckt!
Vilken himla tur att det gick så pass bra ändå!!

Jag var en av de som satt i köerna... men denna dag var jag inte irriterad.. Jag tyckte mest synd om de som krockat.. och så var det du... usch!

Hoppas att det onda går över och att julstämningen kommer åter!

Kram från Sandra

CiCCi sa...

Mari: Ja usch, jag försöker låta bli å tänka på det, men det är svårt. Det är skönt att leva helt enkelt och det glömmer man nog bort lite för ofta. Nästa sommar kommer jag ner i en annan bil. ;-) Massor med kramar

Sabina: Å min fina Sabina. Nu gråter jag med. Ska aldrig göra om det igen. Lovar. Å du får lova att inte härmas. Kramar i mängder.

Lena: Se vad viktigt att hålla avstånd och vara uppmärksam. Kanske skulle skicka honom på en kurs hos dig. ;-) Det var svårt att erkänna att jag ringt chefen först, men sån är jag, plikttrogen. Har aldrig saknat jobbet så mycket som den här veckan. Det onda är snart över och jag hoppas att det aldrig komemr tillbaka. God jul till dig med kära Lena. Kramar

Sandra: Å jag hoppas verkligen att du kom i tid till det du skulle. Själv kommer jag nog aldrig mer klaga när jag sitter i en kö nånstans. Julstämningen är återkommen. Idag blir det ett gladare inlägg. Kramar