Ni vet vad man säger om barn och alkoholister va? Jo det är av dom man får höra sanningen. Och idag hade E lust att säga sanningen.
-mamma, du vet att du har dubbelhaka va?!
-eh, ja.
-när ska du börja träna då? Ska du vara tjock för alltid eller, sa han samtidigt som han petade sina små söta fingrar i sidan på min mage och gav ifrån sig små ljud som föreställde någon som hoppar studsmatta.
Sen bara fortsatte det att tjatas om att jag skulle ut å röra på mig. Han skulle minsann få mig att tappa dom där 7 kilona om han så skulle piska mig samtidigt.
Sen kollade vi på Biggest looser ihop och då tyckte han inte att det var så farligt längre, men han ska ändå se till att jag går ner.
Jag innehar fortfarande världsmästartiteln på sämsta ursäkterna till att inte träna och min motivation sitter fortfarande ofta lite slött i soffan med ena handen i chipsskålen å i den andra handen fjärrkontrollen. Men så ibland när tiden helt plötsligt finns drar jag på mig promenadskorna å går en timme. Å nu närmar jag mig känslan av att det är skönt att röra mig och göra situps. Så snart så ska nog barnet få ordning på sin slöa mamma.
